Grupp2 förighet och skärpor

 

 

GRUPP 2

 

Förighet

184.  Begreppet förighet kan inte definieras på ett fullt tillfredställande sätt. Begreppet avser hunds benägenhet för eller mot samarbete med sin förare. Inte den genom dressyr påtvingade benägenheten utan den medfödda benägenheten att underordna sig och låta sig styras av en ledare, i vårt fall en människa, utan att för den delen förfalla till total underkastelse eller kryperi. Den föriga hunden karaktäriseras av att den även i pressade situationer lyssnar till sin förare och låter sig styras av denne.

 

Man vet av erfarenhet att tillförlitligheten är rätt mycket beroende av temperament. Ett mycket livligt temperament splittrar hundens uppmärksamhet och minskar koncentrationen på föraren med följd att samarbetet försvåras. Ett alltför flegmatiskt temperament åstadkommer långsam uppfattning med samma resultat.

 

Även hundens hårdhetsgrad tycks inverka på förigheten. Förhållandet får inte betraktas som ett axiom. Rätt förhållande torde vara att den veka är lättarbetad i händerna på en skicklig nyanserad dressör men svårarbetad i händerna på en dressör utan förmåga till nyansering. Hårda hundar tål hörda törnar och fordrar hårdare tag och blir därigenom mera svårarbetade, varför de framstår som mindre föriga. Det kan inte förnekas att hundar som bedömts föriga ofta är veka. Det kan ej heller förnekas att hårda hundar bedömts fullt riktigt som föriga – dock ej samma utsträckning.

 

Mycket veka hundar blir ofta taxerade såsom oföriga därför att även mycket små olustimpulser (avsiktliga eller oavsiktliga) lämnar så starka intryck, att hunden nästan alltid associerar omvärlden med något olustminne och därför förefaller obenägen att medverka i dressyren.

 

Prov – förighet

185.  Förighetsgraden kan inte bedömas utan relativt långvarigt studium av hund sätt att förhålla sig till dressörens intentioner. Särskilda prov anordnas i allmänhet inte utan hundarna studeras under pågående dressyrövningar. Flera hundar kan mycket väl studeras samtidigt. Studierna bör koncentreras till sådana dressyrövningar som i viss mån strider mot hundens natur t e de flesta lydnadsövningarna.

 

Det är fördelaktigt om alla hundar så långt som möjligt studeras och bedöms av en och samma person. Helst bör det vara testledaren som bedömt hundarna i testgrupp 1.

 

Bedömning – förighet

186. Vid bedömning skall i första hand tas hänsyn till hundens uppmärksamhet gentemot föraren, villighet att efterkomma påverkan, tendenser till eller direkt obstruktion m.m. Hundens reaktion skall alltid ses i relation till dressören. En skicklig dressör kan få hunden att framstå mera förig än vad den är och en mindre skicklig kan åstadkomma motsatsen.

 

187.  Bedömning av hundar med stor derssyrerfarenhet kan stöta på svårigheter. För att kunna med tillräcklig säkerhet avgöra deras förighetsgrad erfordras emellanåt speciella åtgärder, vilket i detta sammanhang kan betyda antingen urval av dressyrmoment som är mindre vanliga – t e avsnitt ur en ledarhunds arbete – eller dressyr under starka störningar från omgivningen. Dessa störningar bör ha mer lockande än störande karaktär.

 

188.  För bedömningen gäller följande hållpunkter. Hunden som är uppmärksam på föraren – dock utan att låsa sig vid denne – och som villigt följer förarens intentioner i alla lägen utan skyddssökeri bedöms som mycket förig. Tecken som tyder på viss självständighet utgör inget hinder för detta betyg. Det väsentliga är att hunden, då föraren så kräver, underordnar sig utan att hårda tag behöver tillgripas och att detta sker utan kryperi.

 

Hund med beteende i stort sagt som ovan, men med någon mindre följsamhet eller med självständighetstendenser som är lite för stora, bedöms som förig. Lika bedöms hund som är mycket förig men som saknar synbara tecken på någon grad av självständighet. Man kan här riskera ett allt för stort beroende av fören i alla situationer. Som förig bedöms också hund som väl är mycket samarbetsvillig men där samarbetsviljan beror på stor vekhet. Hårdhetsgraden är ju känd från proven i grupp 1: VII och bör stimulera provledaren redan från början taxera hårdhetsgradens inverkan på beteenden, som kan tolkas som förighet.

 

Som måttligt förig klassificeras den hund som inte är vare sig direkt samarbetsvillig eller motsträvig (”normalhunden”). Även hund, som utan att visa tecken till motsträvighet orsakad av bristande uppfattning av eller koncentration på förarens intentioner (åstadkommer måttliga svårigheter i samarbetet), bedöms som måttligt förig.

 

Hund, som i stort uppträder så som sagts för måttligt förig hund men vars tendenser till ouppmärksamhet och/eller motstånd är starkare, bedöms hunden som något oförig. Detta värde åsättes även hund vars självständighet är så stor att den börjar bli besvärlig.

 

Oförig bedömes hund som mer eller mindre måste tvingas till samarbete och alltså allmänt sett är svårarbetad. Orsaken till den bristande förigheten är oftast mycket splittrad uppmärksamhet, stor självständighet, liten eller mycket liten uppmärksamhet, liten arbetslust. Stora brister i dådkraften kan göra en hund oförig i arbetsmoment som innehåller skrämmande retningar.

 

Mycket oförig bedöms hund som uppträder i stort sagts om oförig hund men med de negativa tendenserna mer uttalade. Hund, som aktivt motsätter sig förarens påverkan utan att det kan bero på felaktig behandling, klassificeras som mycket oförig, i synnerhet om tendenser eller uttalad aggressivitet ingår i bilden. Sådan värdering får inte baseras på enstaka utbrott, ty även den snällaste hund kan drivas till självförsvar.

 

Gjorda värderingar enl. tabell X bokföres t v som preliminära.

 

 

Hörselskärpa och ljuduppmärksamhet

189.  Prov so avser hunds förmåga att uppfatta ljud måste uppdelas i två eller tre skilda avsnitt. Förmåga att höra ljud, intresse för ljud – i synnerhet sådana som frambringas av personer som försöker ta sig fram ljudlöst, förmågan att lokalisera ljud samt att skilja samtidiga ljud från varandra. Den senare förmågan kan ofta avgöras samtidigt med att uppmärksamheten och intresset för ljud provas, varför detta provavsnitt kan utgå som separat prov.

 

Denna uppdelning av proven är nödvändigt eftersom man först måste göra klart för sig om hunden över huvudtaget har så god hörsel, att den har möjlighet att upptäcka så svaga ljud, som det kan bli fråga, om i den har möjlighet att upptäcka så svaga ljud som det kan bli fråga om i den tillämpade tjänsten. Brister det i hörselskärpan är hunden inte användbar i t e bevakningstjänst och troligen ej i minhundtjänst. Hörselskärpan kan icke förbättras genom dressyr. Veterinär kan i vissa fall återge hund förlorad hörselskärpa om orsaken är skada, sjukdom eller vanvård.

 

Vid prov konstaterade brister uppmärksamhet och intresse för ljud kan däremot förbättras genom lämpliga dressyråtgärder.

 

Hörselskärpa

190.  Prov som enbart avser hunds förmåga att höra – hörselskärpan – baseras på att hunden skall genom synbar reaktion tala om när den hör. Därför måste provet organiseras så att följande krav uppfyllas.

 

Provplatsen skall om möjligt vara fri från okontrollerade retningar. Från nära håll skall endast ljudretningar som behärskas av provledaren, kunna nå hunden. Luktretningar från figurant(-er) skall elimineras genom rätt hänsynstagande till rådande vind. Synretningar från figurantområdet får icke förekomma från figurantområdet mer än då provledaren så önskar. Hunden skall vid provens början bringas till skärps uppmärksamhet mot figurantområdet. Avståndet mellan hund och närmaste figurant bör vara ca trettio meter. Vid avståndsbestämningen skall hänsyn tagas till bl. a om stark mot. Och sidvind råder i förhållande till hunden. I sådant fall kan det bli nödvändigt med kortare avstånd.

 

Det är egentligen likgiltigt vila slag av ljud som används för att pröva förmågan att höra. Huvudsaken är att de kan förmå hunden att lystra när den hör ljuden och att de kan variera sin styrka. Vanligast är att man väljer ljud ur för hunden naturliga områden, t e fotsteg, prassel och kvistbrytningar. Ljuden kan frambringas antingen genom verklig förflyttning i gående, krypande eller ålande (hasande) eller genom att figuranten stillastående efterliknar flyttningsljuden. (Hållpunkter för bedömning av ljudstyrkor i bilaga 5.)

 

Litet vid sidan av den egentliga sakframställningen kan den åsikten framföras, att hörselskärpan borde prövas kliniskt separat eller i samband med veterinärundersökningen. Tekniskt torde detta inte möta några hinder och resultatet borde bli mer objektivt än angiven prövningsmetod. Resurserna finns för närvarande inte och lämpligare förfaringssätt är endast känt teoretiskt, varför den angivna mera subjektiva praktiska metoden måste användas.

 

191.  Lämplig provplats är mindre glänta i skogen. En sådan uppfyller nästan alltid de krav på störningsfrihet som ställs på provplats, Genom skogsskärmen kring gläntan dämpas ev. vind till rimliga värden, även om det blåste hårt vid provtillfället. Terrängbeklädnaden ger goda valmöjligheter för figurantplacering och medger lätthet att åstadkomma naturliga ljud. Vid fastställande av provplats måste fullgoda möjligheter till visuell kontakt mellan provledare och figurant(-er) finnas. För figuranterna avsedda platser skall förarbetas så att inga oavsiktliga ljud uppstår.

 

Givetvis kan provplatser med annan karaktär komma till användning. Huvudsaken är att det finns skylande och vinddämpande vegetation (motsvarande) och att provplatsen i möjligaste mån är undandragen störande omgivningen.

 

192.  Prövning bör undvikas vid tillfällen då det råder stark kyla eller hetta, kraftigt regna och/eller stark blåst om provplatsen saknar viddämpning.

 

193.  På provplatsen ordnas i princip enligt skiss.

 

Bild 17 – Skiss över hörselprovet.

Platsen skall vara undandragen ovidkommande störningar och hård vind.

 

Hörselprovets – utförande

194.  När figuranter, hundförare med hund samt provledare och dennes eventuella medhjälpare är på plats startas provet. Detta sker genom att provledaren med visuellt tecken beordrar figuranten att åstadkomma överenskomna ljud.

 

I et här momentet gäller, som tidigare sagts, inte att avgöra hundens uppmärksamhet för ljud utan hundens hörselskärpa vid uppmärksamhet – alltså då utgångsläget för hunden är så bra som möjligt. Av den anledningen skall som regel figurantens första uppträdande vara inriktat på att skärpa hundens uppmärksamhet. Detta görs mestadels så att figuranten inte bara åstadkommer tydliga ljud utan även visar sig för hunden, oftast bara skymtvis. När provledaren anser att önskad effekt är uppnådd – hundens uppmärksamhet är tydlig och riktad mot rätt område – ger han tecken till figuranten att avbryta.

 

Kort stund därefter börjar det egentliga provet. Figuranten får av provledaren tecken för nästa fas i provet. De ljud som nu frambringas skall från början vara mycket svaga och stegras i styrka när så provledaren anbefaller. Stegringsstorleken för varje nytt tecken skall vara i förväg bestämd.

 

Provet fortsätter tills ledaren ger slutsignal.

 

195.  Ledaren, som ju själv dirigerar ljudgivningen, håller sin uppmärksamhet på hunden för att omedelbart kunna upptäcka minsta reaktion (markering) som tyder på att hunden lystrar till uppkomna ljud. Så länge hunden icke genom markering talar om att den hör ljudet fortsätter provet med allt högre ljudstyrka.

 

Glöm inte att markeringens styrka och utseende inte har någon betydelse i detta provavsnitt. Minsta markering, som avslöjar att hunden hört, är tillräckligt.

 

Bedömning – hörselskärpa och ljuduppmärksamhet

196.  Så snart hunden markerat avbryts provet. Det är provledaren naturligtvis obetaget att upprepa provet, om han känner sig osäker. Med ledning av sin uppfattning om ljudstyrkan då hunden markerade, värderar provledaren hundens hörselskärpa och antecknar värderingen till minnes.

 

Vid bedömningen klassificeras hundens hörselskärpa som mycket god, god, normal (vanligast förekommande), acceptabel (godtagbar), eller dålig. Anser bedömaren, att det behövs endast mycket svaga ljudretningar för att hunden skulle lystra, blir bedömningen: Mycket god. Om hunden däremot, trots uppmärksamhet, behöver mycket starka ljudretningar blir bedömningen naturligtvis: Dålig. Mellan dessa ytterligheter ligger övrig gradering. Hörselskärpan står alltid i relation till använda retningar.

 

Ljuduppmärksamhet och lokaliseringsförmåga

197.  Följande provavsnitt avser huvudsakligast hundens uppmärksamhet för ljud av den typen som frambringas av ”ljudlöst” smygande person. Samtidigt prövas även förmågan att lokalisera ljudkällan samt förmågan att lösgöra sig från ljudretning och överflytta intresset mot nytillkomna ljud. Dock skall hunden inte helt tappa intresset för tidigare upptäckta ljud som fortfarande skall kunna höras.

 

198.  En dålig hörselförmåga kan inte förbättras med dressyr men det kan däremot uppmärksamheten för vissa ljud genom att höja hundens intresse för dem. Det är självklart, att man kan förvänta sig kortare dressyrtid och bättre resultat om hunden har en naturlig nyfikenhet på och intresse för från vår synpunkt sett viktiga ljud. Därför värderas en sådan hund högt. Men även lägre grader är av stort intresse att få vetskap om, eftersom planläggningen av hundens dressyr grundas bl. a på testledarens iakttagelser och bedömningar.

 

Även vid fastställande – eller upphävande – av det preliminära beslutet om dressyrlinje, som fattades efter genomförd test i grupp 1, har god kännedom om hundens ljudintresse stor betydelse. För en blivande minhund är det ju enbart av värde om intresset för omgivningens ljud är ringa. (Även minhunden skall vid behov kunna användas som bevakningshund. Men dess specialuppgift är minsökning och den skall enbart betraktas som sådan, då speciallämplighet avgörs.)

 

Förmågan att lokalisera ljud (peka ut riktningen) är generell så god att den inte behöver prövas. Skulle förmågan någon särskild gång förefalla att saknas eller vara ringa, beror det troligen på dålig hörsel – vilket skall vara upptäckt vid den tidpunkten – eller på att intresset är för det ljud som det är fråga om är så ringa att reaktionen kommer att sakna riktningsangivelse. Ljudlokaliseringsförmågan är regelmässigt så bra att någon gradering av den inte ansetts böra belasta testtabellerna. Eftersom konstaterandet av dess existens icke kräver något slag av specialprov, utan kan iakttagas vid alla slags ljudprov, har den ändå omnämnts här.

 

Olika hundar har olika benägenhet att låsa sig vid en upptäckt retning. Det tycks som om hunden blir blockerad för andra intryck än den som för tillfället fångat dess intresse. En alltför stor koncentration på viss retning kan minska hundens användbarhet – lagom är bäst. Lämplig dressyr kan åstadkomma en förbättring i detta avseende. Under alla förhållanden är det värdefullt att få en förstahandsuppfattning om varje hunds förmåga, inte bara att kunna upptäcka ett ljud utan även nytillkommande ljud från andra håll än det varåt hunden varit inriktad. Att hunden normalt ägnar största uppmärksamhet åt det ljud som intresserar mest är naturligt. Huvudsaken är att den inte blir så intresserad att den inte hör något annat. Inte heller för den kontroll behövs något speciellt prov. Bedömningen kan mycket väl göras i samband med kontroll av hundens allmänna ljuduppmärksamhet.

 

Ljudprovets – utförande

199.  Provet utföres med fördel på helt annan plats än där hörselskärpeprovet utfördes. Organisationen är i stort densamma som vid hörselskärpeprovet. Mer än en figurant erfordras dock alltid.

 

200.  Sedan figuranterna intagit sina platser och kommit till stillhet beordras hundförare med hund till bestämd uppehållsplats. Provledaren ger därefter hundföraren erforderliga direktiv som ger tecken till figuranterna att börja ljudgivningen. Ljudstyrkan skall till en början motsvara den lägsta ljudnivån hunden lyckades hunden lyckades upptäcka på ljudskärpeprovet. Man får dock räkna so troligt att hunden i detta provmoment inte kommer att reagera för lika svaga ljud som tidigare. Då inleddes provet med att hunden intresse inriktades mot figurantens uppehållsplats. Nu skall hundens uppmärksamhet och intresse prövas utan föregående simulering.

 

Även i detta moment kan ljuden frambringas av stillaliggande figurant, i varje fall till att börja med, men vanligast är att man låter figuranten(-terna) utföra verkliga förflyttningar. Detta bara inte för att få fram så naturliga ljud som möjligt utan även, och huvudsakligast, för att kolla hundens förmåga att följa ljud som ändrar läge. Man kan också se en del av lokaliseringsprovet som ingående i bedömningen av hundens allmänna intresse för ljud. Vissa hundar brukar ganska snabbt upptäcka ljud men tappar snart intresset för dem. Ett sådant uppträdande av hunden kan förbättras med lämplig dressyr. I samband med hundens första markering bedömer provledaren hur snabbt hunden upptäckte ljudet och hur starka retningarna var – uppmärksamhets-bedömningen, hur pass rätt riktningen angavs till ljudkällan – lokaliseringsbedömning, hur starkt ljudupptäckten avspeglade sig i synlig reaktion samt hur länge reaktionen kvarstod – intressebedömning.

 

201.  När provledaren anser sig fått tillräcklig förstahandsupplysning avbryts provet tillfälligt för den hittills aktiva figuranten. Efter en stunds, några minuters, tystnad beordras nästa figurant att agera. Provledaren iakttager samma saker som vid det tidigare provet men också om hunden förhåller sig låst vid minnet av ljudupplevelserna från det tidigare terrängavsnittet och hur svårt hunden har att frigöra sig från detta för att intressera sig för de nya. Vid bedömning av hundens förmåga att reagera för nästan samtida retningar från olika håll måste man komma ihåg, att det är naturligt att den retning som intressera mest binder den starkast. Detta brukar den fört upptäckta och den närmaste retningen göra. I övrigt gäller för bedömning vad som sagts i mom. 200.

 

202.  För ytterligare information om hundens förmåga till skilda hörselupplevelser fortsätter provet med samma organisation men med samtidigt aktiva ljudgivare. Här är det särskilt förmåga att urskilja helt samtidiga, likartat ljud från olika riktningar av intresse. Vid utförandet kan man försöka återge en situation, där en fientlig patrull försöker ”ljudlöst” kringgå eller smyga sig på en post (förare med hund).

 

Bedömning – Ljuduppmärksamhet och lokalisering

203.  När hela provet genomförts och provledaren anser sig ha fått tillräckliga upplysningar gör han en summering av sina iakttagelser. Summeringen skall för samma hund utmynna i en sammanfattande beskrivning av hörselskärpan, ljuduppmärksamhet och förmåga att skilja ljud från varandra (anteckning och lokaliseringsförmåga görs endast upp de avviker på ett markant sätt från vad som är vanligt). När provledaren gjort sin egen sammanfattning jämför han den med tabell XI: s beskrivningstexter. Testvärdet blir det som finns angivet vid sidan av den tabelltext som närmast motsvarar bedömarens egen beskrivning. (Jfr mom. 190 tredje stycket och mom. 196).

 

Luktskärpa och luktuppmärksamhet (luktintresse)

204.  Prov som avser hundens luktsinne måste i likhet med hörselprovet uppdelas i minst två skilda avsnitt. Dels prov som enbart tar sikte på förmågan att över huvud taget känna luktretningar, dels prov som avser hundens intresse för och därmed uppmärksamhet på vissa lukter (människolukt). Därtill kommer förmågan att avgöra varifrån lukt utgår och förmågan att urskilja speciell lukt ur ett luktkomplex.

 

Ett medfött dåligt luktsinne eller dåligt luktsinne förorsakad av skada eller sjukdom, kan inte förbättras genomdressyr. Här avses givetvis inte vad som kan orsakas av tillfälliga katarrer eller liknande utan kroniska tillstånd. Bristande intresse och uppmärksamhet samt identifieringsförmågan kan däremot förbättras.

 

205.  Luktproven, liksom hörselproven, bör standardiseras så långt är möjligt. Standardiseringen innebär enklare och stabilare organisation och framför allt tillförlitligare bedömning och värdering. Kravet på standardisering får inte drivas så långt att svårigheter uppstår att anpassa proven till skilda lokala förhållanden. Strävan skall ändå vara att göra ev. avvikelser från standardutförandet så små som möjligt. Vid hörselprovet gällde standarden företrädesvis avståndet, ljudstyrka och ljudkvalitet (slag av ljud). Vid luktprovet gäller motsvarande krav företrädesvis avstånd luktavgivare, luktmängd/luktstyrka och luktkvalitet (sort av lukt).

 

206.  Vid luktprovet gäller som vid övriga prov att det är företrädesvis relationen mellan retningsstyrka och av retningen orsakad relationen mellan retningsstyrka och av retning orsakad reaktion som avgör hur luktsinnet skall bedömas. Ju mindre retning som orsaka reaktion ju större är sinnesskärpan.

 

Den västentliga svårigheten ligger i att rätt avgöra när en retning är svag eller när den är mer eller mindre stark. Detta gäller framför allt luktretningar därför att människans eget luktsinne, utan att vara dåligt, är så starkt handikappat i förhållande till hundens. För hunden svaga luktretningar torde ej alls uppfattas och registreras av människan. Ändå finns de där. Först när luktretningsstyrkan från hundens sida är stark eller mycket stark torde människans luktsinne reagera.

 

Vad ovan påståtts gäller utan hänsyn tagen till den betydelse olika lukter har för människa och hund. Vid prover inriktar man sig på sådana lukter som förutsätts ha betydelse för hunden.

 

För hund, som har växt upp tillsammans med människor, kan man förutsätta att människans artlukt har fått en på erfarenhet byggd betydelse. För hund som har växt upp utan närmare kontakt med människor – i vår tid torde man knappast kunna tänka sig en sådan företeelse – torde den i så fall främmande människolukten få stor betydelse därför att den är främmande. Lukten från födoämnen är givetvis alltid betydelsefull för en hungrig hund, i synnerhet från invanda födoämnen. Lukter från artkamrater är alltid betydelsefull och framför allt lukter från det motsatta könet. Generellt kan man nog säga att all lukt, som tyder på avvikelser från den allmänna miljölukten (liksom isolerad), får en mer eller mindre betydelse för hunden – i varje fall just vid upptäckten.

 

207.  Provledaren bestämmande av utgående av utgående luktretningsstyrka för varje fas av provet måste, av vad som ovan sagts, alltid byggas på antagandet, att objektiva mätvärden inte går att åstadkomma. Antagandet kan dock göras tillräckligt säkert om det bygger på erfarenhet och på kunskap om hur olika faktorer inverkar. Som stöd för minnet visas i bilaga 6 vissa faktorers inverkan på luktstyrka mm (upptagna i tabellform).

 

Som ytterligare hjälpmedel vid antagandet av hur ett luktmoln kommer att te sig vid ett givet tillfälle och på en given plats, kan provledaren skaffa sig en synlig bild därav. Man kan med all säkerhet utan att göra större våld på sanningen, förutsätta att luktmolnet beter sig på ungefär samma sätt som ett rökmoln sammansatt av lätt rök, inte oljerök eller liknande. Till förutsättningen hör också att rökmolnet skall alstras utan samband med stark värmeutveckling. Förekommer stark värme vi rökalstringen blir rökmolnets beteende vid källan annorlunda än ett luktmoln som utgår från t e människa. Stark hetta ger rökpartiklarna en stark utgångsfart i viss riktning. Denna utgångskraft saknas hos ett luktmoln.

 

Genom att studera rökmolnets beteende, och förutsätta att luktmolnet kommer att bete sig lika, kan provledaren bestämma bl. a luktområdets gränser (det område inom vilket lukten över huvud taget kan förekomma), största utsträckning i viss riktning, tendenser till kvarliggning på viss höjd, luktmolnets troliga täthet (koncentration) på olika avstånd från luktkällan, terrängens inverkan på luktmolnets rörelser, luktmolnets troliga höjd från marken mm. Med dessa iakttagelser för ögonen och med stöd av uppgifterna i bilaga 6 bestämmer provledaren på vilka avstånd från luktkällan hunden kan nås av mycket svaga, svaga, måttligt starka eller starka luktretningar och bedömer hundens luktskärpa efter det avstånd på vilket den reagerar för retningen. Härvid skall ihågkommas att reaktionsintensiteten icke har någon betydelse i denna del av luktprovet. Minsta reaktion, som otvetydigt pekar på att hunden uppfattat, lukten räcker till.

 

208.  Som framgår av mom. 206, sista stycket, kan praktiskt taget vilken lukt som helst, som intresserar hundar, användas vid detta delprov. Man måste dock ställa även andra krav på luktkällan än att lukten skall vara intresseväckande. Den skall bl a avge tillräckligt stor luktmängd för att prov på något avstånd skall vara möjligt. Ju mindre luktkälla ju mindre luktmängd kan gälla som allmän regel, En människokropp kan antas vara en relativt stor luktkälla och ett fotspår en liten. En tappad slant är en mycket liten luktkälla. Luktkällan måste dessutom ha ett tillräckligt stort ”förråd” av det intressanta luktämnet, så att inte luktmängden avtar för snabbt på grund av bristande tillförsel. En levande människokropp är ett outtömligt förråd och produktionen är kontinuerlig. Ett fotspår har ett litet förråd av den för hunden speciellt intressanta lukten – spårläggarens karaktäristiska egenlukt – och förrådet töms snabbt. Detsamma gäller i än högre grad en liten slant.

 

Sett ur alla synvinklar är tydligen människokroppen en lämplig luktkälla för prövning av hundens luktsinne men just vid skärpeprovet kan annan lukt vara fördelaktoigare av organisationsskäl. Det blir då vanligast med större eller mindre portioner av starkt luktande födoämne. Som exempel kan nämnas hundmatkonserv. Vid användandet av sådana luktkällor får man inte glömma att räkna med en avsevärt minskad luktmängd och dessutom att lukten efter hand avtar i mängd och intensitet.

 

Luktskärpa

209.  Som provplats väljs helst öppen, jämn terräng med ur allmän störningssynpunkt lugna omgivningar. Svårast är att förena kravet på öppen terräng med kravet på frihet från störande synretningar. Platsens storlek beror dels på om flera än en hund kan prövas utan omdispositioner mellan varje hund – går nästan alltid – dels av luktområdets beräknade största storlek och möjligheter till dold placering av luktavgivaren. Viktigt är att ev. figuranter kan komma till sina platser utan att beträda hundens arbetsområde.

 

”Vallas” området före prov elimineras det senare kravet.

 

210.  Prövning av hundens luktsinne, i synnerhet skärpeprovet, bör undvikas de dagar då väderleken kan beräknas försvåra provet i högsta grad eller kanske helt spolierade. Mycket låg temperatur (omkring -20 och lägre) kan vara ödeläggande. Under alla förhållanden måste då lukt källa med egen relativt hög temperatur användas. Stark, instabil vind är olämplig. Hällregn trycker snabbt ner luktmoln och orsakar korta markeringsavstånd.

 

Provets genomförande

211.  Organisationen på provplatsen, anpassad till lokala förhållanden i stort enligt bild nr 18a och 18b.

 

Bild 18a – Skiss över luktprov.

 

212.  För att möjliggöra en gradering av luktskärpan måste provhunden få möta svaga luktstyrkor i provet början och efter hand allt starkare, tills den markerar. Detta ordnas vanligtvis genom att hunden får börja i luktområdets antagna yttergräns i vindriktningen och efter hand göra sina sökslag närmare luktkällan. Det är det enklaste sättet och det enda, då människa används som luktkälla. Givetvis går det att förflytta figuranten (-erna) mot hunden, med det blir då mycket svårt att undvika icke önskade ljudretningar.

 

Många gånger kan luktskärpeprovet med fördel genomföras så som framgår av bild 18b. Som tidigare sagt har det i detta prov ingen betydelse vilken sorts lukt som får hunden att markera, bara den markerar. Därför kan andra mera lätthanterliga luktkällor än människor användas emellanåt. Vanligast blir det i så fall fråga om födoämneslukter, te kött, fisk, lever och konserver. Fördelen med födoämneslukter är att provet är lätt att anordna, medger förminskat djup på luktområdet och är därför lätt att anpassa till trånga terrängavsnitt, ger inga oberäknliga syn- eller ljudretningar och luktkällorna kan med lätthet placeras så att lukten gradvis stegrad styrka når i förväg bestämd linje i terrängen (den linje som föraren med hund skall följa under provet). Nackdelen är att luktkällan ganska snabbt når samma temperatur som luft/marktemperaturen under provet, vid kyla minskas luktstyrkan (kan i någon mån kompenseras vid beräkning av luktområdets storlek) samt luktstyrkan avtar efter hand på grund av minskad tillgång på luktämnen. Detta sker dock så pass långsamt att det saknar betydelse om provet kan genomföras inom några timmar. Ibland kan kemiska processer förändra lukten under pågående prov, vilket oftas sker till förmån för luktintensiteten.

 

Bild 18b – Exempel för anordning för luktprov.

 

 

Förflyttningsvägen skall lägga så att lukten når hunden från sidan. Visserligen kan man låta hundföraren gå rakt mot luktkällan. Det blir då ganska svårt att se när hunden först förnimmer lukten, enär första markeringen blir ganska vag. Bättre är att låta ekipaget passera tvärs över luktstråket. Eftersom att hunden alltid försöker vända huvudet i riktning mot lukten får man då en lättare uppfattbar markering. Slagen över luktstråken förlägges efterhand allt närmare luktkällan, efter ett på förhand bestämt sätt, tills markering sker.

 

213.  När provplatsen är iordningsställd och ev rökkontroll har gjorts av vindförhållandena och hur luktmolnet troligen kommer att bete sig, beordras första hund med förare till utgångsplatsen. Där orienteras hundföraren om förflyttningsriktningar, vändpunkter och hur han i övrigt skall bete sig under provet – om denna orientering inte är gjord tidigare gemensamt till alla förare som skall deltaga i provet. När detta är klart beordras föraren att börja. Beroende på lokala förhållanden, siktbarhet mm, följer provledaren bakom ekipaget eller blir kvar i utgångsläget.

 

Det är inte möjligt vid detta prov att, i likhet med hörselskärpeprovet, skärpa hundens allmänna uppmärksamhet före provet. Man skall dock på allt sätt underlätta hundens arbete. En sådan åtgärd är att i förväg orientera hundföraren om ungefärliga platser samt att beordra honom inom luktområdet göra uppehåll då och då och därvid se till att hunden inte intresserar sig för marken och dess dofter. Sådan inverkan får inte göras alltför störande. Förflyttningshastigheten skall vara lägre än vanlig marschtakt. Då hundföraren märker att hunden direkt markerar lukt stannar han och rapporterar med tecken till provledaren. Denna rapportering är företrädelsevis en utbildningssak och skall inte vara föremål för bedömning – provledaren bedömer helt efter egna iakttagelser – men kan vara en verifikation för provledaren.

 

Bedömning

214.  När hunden markerat inom provområdet är provet slut. Provledaren gör en bedömning av luktsinnets skärpegrad grundat på sitt antagande av luktstyrkan storlek på markeringsplatsen. Han antecknar gjord bedömning, för att när hela luktprovet är genomfört låta den ingå i den slutliga värderingen av luktsinnet. (Jfr mom. 207, 3 stycket) Skulle hunden under provet markera för direktlukt, som med säkerhet inte kommer från anordnad luktkälla, kan markeringen ändå användas som underlag för bedömning om luktkällan kan upptäckas och trolig luktstyrka bestämmas.

 

215.  I samband med prövning av flera hundar uppstår alltid problemet hur man skall firhindra att tidigare prövade hundars efterlämnade lukt inverkar störande på de efterföljande. Denna olägenhet kan bara undvikas på två sätt. Antingen gör man så långa uppehåll mellan hundarna att den störande lukten försvinner (det rör sig om timmar) eller också byter man provplats mellan varje hund. Båda dessa sätt är ur praktisk och organisatoriska skäl endast undantagsvis tillämpliga.

 

För att kunna genomföra proven med ett stort antal hundar inom rimlig tid får man acceptera dessa luktstörningar. Proven gäller ju inte någon jämförelse hundarna emellan, varför man kan överse med att störningarna blir något olika. Uppkomna störningar orsakas praktiskt taget av spårlukterna från prövade hundar och dess förare. Resultatet blir att hundarna gärna vill gå med låg nos koncentrerade på spåren. Det är detta förhållandet som ligger bakom rekommendationen att föraren skall göra ett uppehåll då och då inom luktområdet, och om så erfordras att föraren stimulerar hunden att lyfta på huvudet och på så sätt häva koncentrationen på spåret. Man kan också valla området i förväg. Erfarenheten visar dock att vallningen snabbt tappar sin neutraliserande verkan.

 

Luktuppmärksamhet

216.  Följande prov avser enbart hundens uppmärksamhet på och intresse för lukt från människor. Annat slag av luktkälla än människa kan alltså inte användas. Uppmärksamheten kan nog sägas vara direkt avhängig av den betydelse upptäckt lukt har för hunden. Betydelsefull lukt agnar hunden stort intresse. Stort intresse avspeglar sig i kraftig reaktion (markering) som är lätt för föraren att upptäcka och tolka.

 

217.  Alla hundar kan förutsättas ha ett visst intresse för ”isolerad” lukt från människa. Hos icke specialdresserade hundar är dock intresset olika och därmed även uppmärksamheten. Det är denna individuella uppmärksamhets- och intressegrad som skall upptäckas, bedömas och värderas i detta provavsnitt.

 

Provets utförande

218.  Provet kan genomföras med samma organisation och på samma sätt som prov avseende luktskärpan med ett betydelsefullt undantag. Luktkällan skall vara en eller flera människor (figuranter). I nödfall kan större klädespersedlar, som nyligen burits av någon person, används. Orsaken skall då vara att man medvetet önskar mindre luktstyrka vid ursprunget, oftast därför att luktområdet med människa som luktkälla blir så stort att det inte till fullo kan utnyttjas på grund av terränghinder (platsbrist).

 

219.  Många gånger kan föreliggande prov utföras som en direkt fortsättning på luktskärpeprovet. Inte så sällan får man fullt tillräckliga informationen om såväl uppmärksamhet som intresse i samband med hundens första markering i skärpeprovet. Det kan dock inte ifrågasättas att nytt prov undanröjer vissa tveksamheter som kan uppstå i ett kombinerat prov. Detta hänger ihop med att utgångsläget för skärpeprovet är bl. a att hunden skall i möjligaste mån stimuleras till uppmärksamhet medan vid uppmärksamhetsprovet får arbeta utan medveten stimulans från föraren eller på annat sätt. Det tillkommer provledaren att för varje prov bedöma om föraren lyckats skärpa hundens allmänna uppmärksamhet eller inte.

 

220.  Vid skärpeprov avbryts provet vid första otvetydiga markering av upptäckt lukt. Hur obetydlig markeringen än är. Uppmärksamhetsprovet avbryts inte utan fortsätter efter hand mot ökad luktstyrka för kontroll av intresse i förhållande till luktens styrka. Provet avbryts när provledaren anser sig fått tillräckligt för bedömning eller anser att en fortsättning av provet icke kommer att medföra någon förändring i hundens attityd.

 

Bedömning

221.  Vid bedömning och värdering av uppmärksamheten tas hänsyn till bl a trolig luktstyrka på den plats där hunden markerade första gången och till hur starkt hunden var engagerad av andra retningar just då. Om hunden exempelvis markerade på en plats där, enligt provledarens uppfattning, endast svaga lukter från luktkällan kan nå den, och den dessutom var starkt engagerad i spårlukter måste hunden bedömas som mycket uppmärksam. Markerar den däremot först i ett sådant läge att luktstyrkan kan bedömas vara stark och hunden dessutom inte är direkt engagerad av något annat, då måste uppmärksamheten bedömas som liten. Detta naturligtvis under förutsättning att den inte är dålig luktskärpa som är den egentliga orsaken till sen markering.

 

Vid bedömning av intresset är det givetvis här, som i andra fall där engagemang bedömes, storleken och intensiteten i reaktionerna som studeras och graderas. Liten reaktion på stark retning är lika med litet intresse. Stark reaktion på liten retning är lika med stort intresse. Där emellan finns övriga grader och då alltid med hänsyn till reaktion mellan antagen retningsstyrka och iakttagen reaktion.

 

Gjord värdering antecknas för senare samordning med andra värden.

 

Identifieringsförmåga

222.  Provavsnittets beteckning är ej fullt adekvat men har vunnit hävd och används därför även i denna instruktion. Provet avser egentligen endast hundens förmåga att urskilja lukt från människa i ett komplex av andra lukter och speciellt då sådana andra lukter som kan tänkas vara särskilt störande och som kan tänkas förekomma på hundens blivande arbetsfält. Erfarenheter från räddningshundens arbetsområde visar klart att hundar kan känna människolukt trots att den förekommer bland lukt från t e brinnande bildäck, men erfarenheten pekar naturligtvis på olika förmåga hos skilda hundar. Det är den individuella förmågan i detta avseende som skall klarläggas vid provet.

 

Tidigare har man nöjt sig med att enbart prova att aktuell hund skall skilja människolukt från annan lukt av störande natur utan hänsyn till retningsstyrkan.

 

Provets utförande

223.  Provet bör utföras på annan plats än övriga luktprov, i varje fall om det kommer till utförande samma dag. Det är en allmänt gällande regel, att alltför många prov av likartat slag med samma hund och på samma plats kan förrycka provresultaten genom att hunden kan bli för påverkad av minnesbilder. I övrigt kan samma organisation och utförande, som vid prövning av luktuppmärksamhet och luktintresse, används. Det nya i bilden är endast den störningslukt som tillkommer. För störningslukt används oftast fastställd rökmateriel av något slag ofta kombinerat med tillfälligt arrangemang, för hunden dold, mindre brasa (glödhög eller brasa) där gummidelar, klädespersedlar o d bränns. Brasan bör anordnas i något slags skydd t e i lämplig höjd avskuret plåtfat, som kan tänkas med plåtlock. En sådan anordning minskar riskerna för spridning av elden och underlättar vidmakthållandet av lämplig glödhög. Oavsett rökkälla skall riskerna för brand beaktas.

 

Bedömning

224.  Sedan provet börjat fortsätter det tills hunden otvetydigt markerar att den känner lukten från figurant. Hundens identifieringsförmåga bedöms med hänsyn till taxerad luktstyrka på markeringsplatsen, dels styrkan av figurantlukten, dels störningsluktens styrka på samma ställe. Om lukten från figuranten beräknas vara svag på markeringsplatsen och störningslukten beräknas vara starkare men hunden ändå tydligt visar att den ”känner igen” figurantlukten, bedöms förmågan att identifiera (känna igen) lukt som mycket god. Erfordras däremot stark luktretning från figuranten innan hunden markerar och störningslukten samtidigt taxeras vara svagare, då måste bedömningen bli att hunden har dålig förmåga att känna igen viss lukt bland andra mer eller mindre ”täckande” lukter. Bedömningen beror alltså hela tiden av bedömarens uppfattning av relationen mellan inverkande faktorer i markeringsögonblicket.

 

Givetvis kan detta prov göras om, liksom övriga inom gruppen, om bedömaren anser sig ej ha fått tillräckligt underlag för ett värdeomdöme.

 

Sammanfattande omdöme

225.  När hela luktprovet är genomfört för viss hund sammanfattar provledaren i en koncentrerad beskrivning sina iakttagelser av luktskärpa, luktuppmärksamhet (intresse) och identifieringsförmåga. Denna beskrivning jämförs med tabell XIII:s alternativa trexter. Värdetalet för hunden blir det som gäller för den tabelltext som närmast motsvarar bedömarens egen beskrivning.

 

Protokollföring mm

226.  Fastställda värdetal införes på för grupp 2 fastställt protokollformulär (bilaga 4). I övrigt gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivits i mom. 174 – 179.

 

Inverkan på dressyrlinjer

227.  Det bör observeras att slutomdömet i grupp 2 gäller lämplighet för fortsatt dressyr. Hund, som efter slutförda prov i grupp 2 erhållit slutomdömet olämplig eller mycket olämplig för fortsatt dressyr, bör i de flesta fall föreslås till kassation oavsett resultat i grupp 1. Möjligen kan undantag göras för hund som är förslagen till eller avses föreslås till vakthund.

 

Stora svagheter vad gäller hörsel- och luktförmåga får dock inte tillåtas för vakthund. Man kan kanske göra vissa undantag för hund, som avses som ledarhund för synskadade, men då får inte omdömet om förighet vara negativ. Ej heller får den ha dålig hörsel.

 

228.  Många av de hundar som prövas i grupp 2 har ju som resultat av testen i grupp 1 redan under en kortare tid varit placerad på viss dressyrlinje. Med hänsyn till de efter testen i grupp 2 ökade kunskaperna om hundens läggning och olika förmågor överväger testledaren lämpligheten av att hunden får fortsätta på vald dressyrlinje eller hunden omplaceras. Testledaren nedskriver sin åsikt härom på testprotokollet och motiverar sitt förslag om inte orsaken framgår klart av testresultat.

 

Kompletterande luktprov utanför testets ram

229.  I den ordinarie testens undersöks hundens luktsinne endast med hänsyn till dess allmänna lämplighet för vanliga arbetsområden inom den militära (motsv.) sektorn. Man gör alltså inga medvetna försök att skilja mer spårinriktade hundar från sådana mindre intresserade för spårlukter och vindburna direktlukter. Ej heller undersöks speciellt hundarnas eventuella särskilda intresse för lukter från föremål under markytan. Ett sådant specialintresse är givetvis av värde för en minhund.

 

Orsakerna till att ovan antydda specialprov ej förekommer inom testramen är flera. Den tyngst vägande åsikten är att speciell inriktning på spårlukt eller direktlukt är mer en produkt av avsiktlig eller oavsiktlig inlärning än av medfödda anlag. Luktsinnets allmänna konstitution anses därför vara bättre urvalsfaktor i avelsarbetet än mer eller mindre specialinriktningar.

 

230.  Vad ovan sagts betyder givetvis inte att det är onödigt att att pröva hundarnas intresse för spår respektive nedgrävda föremål. Tvärtom! Sådana prov bör göras men inte påverka värderingen av hundens luktsinne. Resultatet av sådana prov är värdefullt bl a som urvalsfaktor vid bestämmandet av lämplig dressyrlinje och som orientering för dressyrledare..

 

Görs proven i anslutning till övriga luktprov antecknar provledaren resultatet på protokollets plats för anteckningar. Sker prövningen i andra sammanhang görs motsvarande anteckning på hundens dressyrkort.

 

Provets utförande

231.  Förhållandet till spår prövas enklast så att hunden får tillfälle att passera över ett personspår. Passagen bör ske i rät vinkel och i medvind. Spåret får inte vara alldeles nylagt men inte heller så gammalt att bara svaga luktrester kan förmodas. Då normala väderleksförhållanden råder brukar 15-30 min vara vanligt på gräsmark och i öppen terräng. Ge hunden icke något utslag alls vid första passagen får den passera spåret på annan plats och i motvind. Sker ändå inget utslag görs omprov på färskare spår. Hunden skall under provet ej påverkas mera av föraren än som erfordras för provets genomförande. Provledaren iakttar hundens beteende i fråga om tid för markering, markeringens intensitet, lusten att följa spåret, val av fram- eller bakspår mm, och bedömer hundens spårintresse med ledning av dessa iakttagelser.

 

232.  Förhållandet till lukt från nedgrävda föremål provas i stort sett på samma sätt som ovan sagts. Eftersom prövningen främst avser att utforska om någon eller några av hundarna kan anses ha speciella förutsättning för minsökning bör minor användas. Visserligen torde hundarna i det läget mer intressera sig för de lukter som uppstått vid arbetet med minan än för själva minan. Provet kan dock väl genomföras även med föremål som inte faller under speciella säkerhetsföreskrifter.

 

Föremålen nedläggas och maskeras eller nedgrävas efter en rak linje med ungefär fem meter mellan varje föremål. Linjens sträckning bör vara sådan att eventuell vind kommer från sidan. Hunden föres i lä, tätt intill och parallellt med minlinjen. Hundföraren får endast inverka för att hålla riktningen. Ur provsynpunkt är det bäst om föraren ej känner de enskilda föremålens platser. Passerar hunden förbi något föremål utan markering fortsätter provet utan omgång mot nästa föremål. Minornas liggtid bör högst vara några timmar.

 

Hundens beteende värderas alltefter markeringssäkerheten och framförallt det ådagalagda intresset efter upptäckten. Kom ihåg att hunden ej får stimuleras. Det gäller prov – inte dressyr.

 

Åter HundI Innehållsförteckning