GruppI Dådkraft

 

GRUPP 1

Dådkraft

51.  Dådkraft anses vara den väsensegenskap som får hund att utan yttre tvång hålla stånd mot en verklig eller förment fara. Detta är den allmänt vedertagna definitionen, men – den kan inte godtas utan varande obestridligen riktig. Man vet nämligen inte med säkerhet vad dådkraft är. Begreppet är alltså omöjligt att entydigt definiera. Den vedertagna definitionen framställer dådkraften som vardera en helt fristående egenskap men så är troligen inte fallet. Det kan väl tänkas att vad man kallar dådkraft är en summareaktion komponerad av yttringar från ett flertal egenskaper (anlag). Andra inverkande egenskaper kan vara bl. a försvarslust, kamplust, och temperament för att nämna några tänkbara.

Närmast motsvarande mänskliga egenskap för begreppet dådkraft är mod. Men det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två begrepp. Mod förutsätter insikt om farans karaktär och storlek, vilket dådkraft inte gör.

 

52.  Det torde vara viktigare att betrakta dådkraften såsom hundens förmåga att kunna styra sina handlingar, trots i råkad rädsla. Det vill säga, att trots rädslan handla på ett efter förhållandena riktigt sätt och att kunna övervinna rädslan, när det behövs för en nödvändig handlings slutförande.

För att kunna förstå det problemkomplex, man här har att göra med, måste nog utgå ifrån, att alla hundar är mer eller mindre rädda i alla situationer som ter sig för dem farliga. Analogt därmed kan man få uppleva att hundar visar rädsla i situationer som verkligen innebär stor fara. Ett sådant exempel kan korsande av väg framför ett tätt framrusande bil vara. Detta uppfattas inte av hunden som hotande, dvs. farligt. Man måste komma ihåg att hunden inte har någon förnuftsreglerad uppfattning om en händelse och dess ev. påföljder för den själv. Uppfattningen är helt baserad på de känslostämningar som väcks till liv på grund av arv eller erfarenhet. Frihet från rädsla i en situation som innebär verklig fara – och som innehåller för hunden uppfattbara och begripliga hotsignaler – torde mera böra betraktas som onormalt än normalt. Detta torde framstå klarare om man bestämmer att rädslereaktionerna emanerar från självbevarelsedriften.

 

53.  Godtar man detta resonemang förstår man också att varje situation, som av hunden upplevs som farlig, är en konfliktsituation. Man kan ta för givet att konflikten skapas utav samtidigt motstridiga känslor, t e lusten att stanna kvar för att undersöka det som hotar (eventuellt för angrepp) och lusten att undandra sig hotet genom mer eller mindre snabb flykt från platsen. Lusten att fly torde i de allra flesta fall vara den förhärskande då hunden befinner sig långt utanför sitt eget revir och inte har något att försvara. Inom det egna reviret (den permanenta eller mera tillfälliga boplatsen med omgivningar) dominerar som regel lusten att försvara, men lusten att fly (söka skydd) är därför inte helt undanträngd – konfliktsituationen kvarstår alltså.

Studier av vilda djurs beteenden i sådana situationer, som av djuret uppfattas som hotande (farliga), bekräftar det ovan sagda. Djur som befinner sig utanför sitt eget revir, flyr hellre inför en farosituation än att det stannar och möter faran. Detta under förutsättning att det inte har byte, sina ungar eller bådadera med sig eller på grund av skada, utmattning eller liknande är ur stånd att fly. Råder det senare förutsättningen blir förhållandet omvänt. Då dominerar så gott som alltid lusten att försvara över lusten att fly. Här avses naturligtvis endast sådana djur som regelmässigt har en medfödd benägenhet till aktiv aggression vid hot. Som exempel på andra fixa beteenden kan nämnas bl. a igelkotten och sköldpaddan, som i trängda situationer utnyttjar sin kropps försvarspansar för att undgå faran om de inte hinner fly. Samma är förhållandet med vissa ödlor och fåglar, som drar nytta av sin kamoflagefärg och teckning.

 

54.  Då man, trots den osäkerhet som röjts av ovan sagts, beslutat sig för att betrakta dådkraft som en speciell egenskap, beror detta på att erfarenheterna från många prov tycks peka på att det finns någonting som gör den ena hunden visar sig vara mera rädd än en annan i liknande situation, trots att bägge signalerat ungefär likvärdig kamp- och försvarslust. Denna uppfattning är orsaken till att dådkraft även i fortsättningen kommer att betraktas som en fristående egenskap och upptas för sig i tabellerna och inte inbakas i någon annan eller andra egenskaper.

 

55.   Som framgått av hittills fört resonemang är dådkraft inte någon konstant egenskap, som är lika vid alla tillfällen även om de utlösande retningarna skulle vara lika. Dels varierar intensiteten individerna emellan, dels varierar intensiteten inom samma individ beroende på inre och yttre omständigheter vid olika tillfällen. Hos alla djur med revirbeteende, är som redan framhållits, dådkraften beroende på närheten till det egna reviret och framför allt dess centrum. Revircentrum torde alltid vara det egna bostället. I vissa fall kan enbart beteckningen reviret vara ofullständig, då för samma individ – grupp av individer – kan finnas såväl ett ”boställrevir” som ett ”jaktrevir”. För hundarnas del kan man nog utan fara tillämpa det enklare betraktelsesättet med endast ett revir: ”boställsreviret”. Märk dock, att t e. vakthunden som regel minst har två klart avgränsade revir, dels där den bor och äter under vilotiden och dels där den tjänstgör. Båda kan dock betraktas som boställsrevir då hunden även på arbetsplatsen har någon form av boställe. Hur långt utanför centrum revirgränsen går torde inte med säkerhet kunna fastställas annat än efter långtvarigt studium av aktuell hunds beteende på platsen. Hundarnas revir torde dock inte vara lika väl fastställt som t e orrarnas under deras lektid. Undantag kan vara vissa särpräglade miljöer med naturliga eller anordnade gränser, som skarpt avskiljer ett visst område från andra (inhägnader o.d.).

Benägenheten att försvara reviret mot inkräktare är ej lika stor hos hundarna under alla tider på året. Framför allt gäller det tikarna vars inre aktivering i hög grad är beroende av i vilken del av reproduktionscykeln de befinner sig. Så mycket vet man med säkerhet att samma tik kan vara beredd att försvara sitt revir till det yttersta om hon har valpar, men hon kan vara ganska likgiltig för revirförsvaret sedan valparna lämnat henne eller klarar sig på egen hand.

 

56.  Alla hundar, oavsett vilken grad av dådkraft de normalt innehar, förefaller alltid att vara mera dådkraftiga inom eller i närheten av det för hund naturliga bostället – människohemmet. Likaså tycks alltid hunden känna sig mindre rädd eller ha större lust att övervinna rädslan i sällskap med familjemedlemmar, vilket förhållande torde kunna hänföras till utslag av hundens hjorddrift (flockdrift).

 

57.  Det prov, som skall avslöja hundens innehav av dådkraft, måste uppfylla vissa krav. Det viktigaste kravet är, att hunden skall känna sig hotad. Det hot som hunden utsätts för skall, alltefter testledarens bedömande, kunna variera i styrka. Hotet skall från början vara litet och efter hand öka i styrka. I regel löses detta genom att hotet följs allt närmare hunden. Eftersom man önskar att hunden inte skall associera hotet med tidigare upplevelser och på grund därav reagera erfarenhetsmässigt, bör hotet nå hunden från en inte identifierad källa.

 

58.   Med hänsyn till att det, vid vanligast förekommande dådkraftprov, är tveksamt hur stor del av hundens reaktioner som härrör från dådkraftegenskapen och hur stor del av reaktionerna som tolkas såsom dådkraft men troligen härrör från försvarslust, kamplust och temperament, bör hundens dådkraftsinnehav prövas vid prov som inte engagerar försvarslusten. Att helt kunna undvika kamplustens och temperamentets inverkan torde vara mycket svårt.

Att i detalj föreskriva hur ett sådant prov skall vara beskaffat låter sig icke göras. Rent principiellt bör provet vara uppbyggt att det inte verkar hotande på hunden men ändå kräver av hunden att den mobiliserar en viss dådkraft för att genomföra det. Med andra ord, en viss förmåga att övervinna rädslan, provet bör vara upplagt så att hundens längtan efter något ex v sin förare, lockas att forcera hinder i sin väg för att nå målet. Vid provets uppläggning måste dock ihågkommas att övervinnandet av hinder får inte vara så ansträngande att hundens krafter inte räcker till. Ej heller får provet vara så att hundens kroppskonstruktion lägger hinder i vägen. Som allmänna exempel kan nämnas höjdhinder, höga balanshinder, vattendrag som för passage kräva hopp, simning eller balansgång, samt relativt långa, böjda och mörka kryphinder.

Det är självklart att dessa prov blir svårare att anordna ju mer erfarenheter hunden har, med et erbjuder inte oöverstigliga svårigheter. Man kan alltid hitta någon detalj i hundens uppfostran eller erfarenheter, som släpar efter. Det väsentliga i provet är för det första att det mål som hunden skall sträva efter att nå farm till är tillräckligt attraktivt för skapa tillräcklig längtan inom hunden – starta ”motorn” – och för det andra, att hunden inte har några valmöjligheter när det gäller väg till målet. Provet skall alltså genom lockelse förmå hunden till en viss självövervinnelse för att nå det mål den längtar till. Provet av har beskriven karaktär frammanar inte försvarslust. Däremot kan såväl hundens temperament som kamplust inverka positivt eller negativt. Denna form av prov utgör ett värdefullt komplement till de prov där hundens utsätts för hot och där man alltid måste räkna med en viss inverkan av försvarslusten.

 

59.  Det är en väl känd företeelse att till och med vi människor under vissa omständigheter kan chockas och komma i stark affekt även i helt ofarliga situationer. Oftast händer det då man är spänd och av någon anledning har stegrad uppmärksamhet och vanligen då under mörker. En oförmodad uppdykande siluett av ex en buske eller liknande, kan få hjärtat att flyga upp i halsgropen. Människans rädsla går som regel snabbt över därför att hon har möjlighet att med hjälp av förnuftet förklara situationen och på så sätt ta bort underlaget för den iråkade affekten.

Hunden är lik människan i det här avseendet med den skillnaden att den inte kan ta förnuftet till hjälp för att lösa konfliktsituationen. Detta förhållandet har utnyttjats vid den vanliga konstruktionen av det dådkraftsprov där hot ingår som väsentlig beståndsdel. I regel används en avbildning av människa – figur – som från dolt läge bringas allt närmare och närmare hunden. För hunden ser figuren från visst håll ut som en människa (siluetten överensstämmer) men från andra håll är den helt oidentifierbar. Dessutom saknar figuren för hunden väl kända rörelseschema som en människa bruka prestera. Figuren saknar också människan kända levande lukt. Man kan förutsätta att hunden tycker sig känna igen figuren som en människa men den men kan samtidigt känna igen den på grund av avvikelserna. Härigenom uppstår en konfliktsituation. Kom väl ihåg att hunden att hunden inte saknar associationsförmåga men, då associationsförmågan inte leder fram till en klar identifiering, saknar hunden förmåga att resonera sig fram till en lösning

 

Bild 1. – Dådkraftsprov med hund som just upptäckt figuren. Hunden visar i detta skede endast intresse (hög ställning, spetsade öron och jämn kroppviktsfördelning.

 

Bild 2. – Översiktskiss utvisande anordningar vid dådkraftsprov.

 

60.   Den konflikt som vid figurens uppträdande väckes till liv hos hunden avspeglar sig för bedömaren såsom en räcka av synbara reaktioner. Med anledning av dessa skall bedömaren i möjligaste mån rätt tolka hundens sinnestillstånd och värdera det, vad gäller de olika egenskaper som kommer till uttryck.

 

61.   Provet kallas för dådkraftsprov därför att provets huvudsakliga uppgift är att avslöja den dådkraft som finns hos hunden i ett hotläge, men provet ger faktiskt bedömningsgrund för de flesta av de egenskaper som intresserar oss nämligen temperament, skärpa, försvars och kamplust, nerver och hårdhet. Något svar på frågor rörande hundens tillgänglighet och förighet kan man inte vänta sig vid detta prov.

 

62.   Provbedömaren måste lägga alla reaktioner på minnet och kunna härleda dem till sitt ursprung. Huvudvikten skall dock läggas på sådana reaktioner som troligen härrör från dådkraften eller brist på sådan. Han skall efter provets avslutande kunna svara på frågorna:

a) När upptäckte hunden figuren innan den blev synlig eller först då den blev synlig?

b) När kom första tecknet på misstänksamhet och?

c) När kom första tecknet på aggression och eller flykttendens?

d) Blev hunden häftigt upprörd och stegrades upprördheten efter hand som figuren närmade sig eller?

e) Minskade upprördheten efter hand som figuren kom allt närmare och kunde identifieras som varande icke människa?

Inte bara frågan om när reaktionerna uppträdde, utan även hur och med vilken styrka de visade sig, måste kunna bevaras. Styrka, intensitet och i många fall även tid är i dessa fall relativa begrepp och måste alltid värderas mot kvaliteten på de retningar so framkallat de iakttagna reaktionerna. Det är inte möjligt att uppställa exakta värderingsnormer utan bedömaren måste som norm begagna sina erfarenheter från tidigare bedömningar med tillhörande uppföljning av bedömda djur. Den som varit i tillfälle att testa många hundar har efter hand fått ganska god uppfattning om vad som skall kallas för mycket, litet, måttligt eller andra varianter av styrke och tidsvärderingar.

 

63.   I stort sett skall bedömaren ta hänsyn till de generella reaktionerna. Med detta avses de reaktioner som i allmänhet är lika för alla hundar oavsett erfarenhetsgrad. (Med lika menas här lika i stort – alltså utan att avseende fästes vid små individuella särdrag, te: grovt och gällt skall. De små ljudtecknen som ofta förekommer vid begynnande misstänksamhet och som hos vissa hundar låter som en dämpad hostning och hos andra som en fnysning.)  Därvid får dock inte glömmas att reaktionen kan vara generell men ändå påverkad av erfarenhet. Erfarenheten kan göra att en reaktion uppträder tidigare eller senare än vad som är betingat av det naturliga anlaget och i synnerhet kan reaktionens intensitet påverkas.

Man måste även ha blicken öppen för varje slag av s k överslagshandlingar, som ju alltid tyder på en laddad konfliktsituation hos hunden.

 

Dådkraftsprovets genomförande då avsikten är att ställa hunden inför ett hot.

64.  Om man avser att utnyttja en figur som hotkälla bör den vara utplacerad innan hund och förare kommer till platsen. Erfarenheten av figur av typen ”närstridsfigur” inverkar mera på hunden än vad övriga figurtyper gör. Figuren används mestadels monterad på något ställ typ släde (motsv.) som medger att figuren kan dras i 20-25 m lång lina över marken mot hunden utan att fastna eller välta. Med linans hjälp skall man också kunna få figuren att göra små sidförflyttningar under framryckningen.

 

65.  I utgångsläget skall figuren vara uppställd så att hunden inte kan upptäcka den med hjälp av synen. Bäst brukar vara om figuren ställs upp is skyl av buskar och därifrån med hjälp av linan efterhand avslöjas för hunden. Figuren kan också placeras i utgångsläge bakom krön, husknut eller liknande. Det bör dock alltid finnas någon form av vegetation i början av figurens väg, som gör att svaga ljud framkallas av figurens rörelser innan den blir fullt synlig för hunden. Då man vid i ordningsställandet av provet kontrollerar figurens synlighet skall detta göras från hundens blivande uppehållsplats och från hundens synnivå.

 

66.  När testplatsen är iordningställd för prov och när eventuella åskådare intagit sina platser kallas hund och förare fram. Föraren underrättas inom vilket område han skall uppehålla sig med hunden och hur han skall förhålla sig. I regel skall föraren vara passiv och endast hålla hunden i koppel eller lina (om lina anbefallts av provledaren). Endast på provledarens uttryckliga tillsägelse får föraren inverka på hunden och då på det sätt som bestäms av provledaren.

Efter att ha fått sina instruktioner beger sig föraren med hunden till en angiven plats. Där skall hunden ges tillfälle, i synnerhet om andra hundar varit på samma plats, att avlukta den närmsta omgivningen och bli hemma på platsen. Som regel är tre till fem minuter tillräcklig.

 

67.  Provledaren skall uppmärksamma hunden så att den inte vid provets början är distraherad av något annat intryck från omgivningen. Distraherande kan t e luktfläckar, personer eller djur i rörelse inom synhåll vara. Det är ofta lämpligt att föraren får sätta hunden vid sin sida innan provet börjar för att på så sätt avskilja hunden mera från distraherande inflytande från den närmsta omgivningen.

 

68.  När hund och förare är på plats och lugn har inträtt, påbörjas figurens rörelser. Härvid skall stor uppmärksamhet ägnas åt det sätt på vilken figuren föres. Figuren är provledarens enda egentliga möjlighet att spela på hundens känslor. Därför kan inte mer än antydas något slag av standardschema för figurens rörelser eftersom rörelsen i första hand syftar till att framlocka något slag av reaktion från hunden. Med ledning av upptäckta reaktioner dirigeras figurens rörelser i fortsättningen på ett sådant sätt att man når fram till en rädsleeffekt hos hunden.

En figur som dras framåt i lugn och jämn takt brukar sällan åstadkomma önskad effekt. Rörelseschemat brukar ge bästa resultat om det är sammansatt av varierande rörelser från t e stillastående, korta ruscher, tveksamma rörelser framåt och slutligen ett häftigt anfall mot hunden.

Det är svårt att under provet ge instruktion till den som sköter figuren. Därför bör denne medhjälpare ha stor vana vid arbetet, Har inte medhjälparen tillräcklig vana är det lämpligt att testledaren själv sköter figurens rörelser.

Efter det slutliga angreppet mot hunden upphör figurens rörelser och den första delen av provet är slut. I slutläget kvarstår hundföraren på utgångsplatsen men hunden befinner sig som regel på koppel- eller linlängdsavstånd från föraren. Det vill säga, den har flytt så långt möjligheterna medgivit.

 

69.  Den andra delen av provet inleds med att föraren beordras att ställa sig bredvid figuren (om han inte redan själv befinner sig där) vänd mot hunden. Föraren beordras att ställa sig bredvid figuren därför att man inte kan fordra att en hund som flytt i rädsla på egen hand skall återvända och undersöka figuren. En sådan nyfikenhet på det skrämmande föremål vore nästan onaturlig.

Vid sidan av figuren avvaktar föraren om hunden självmant söker sig till honom. Gör inte hunden detta, får föraren tillsägelse av provledaren hur han skall handla. I regel börjar man då att låta föraren inta låg ställning bredvid figuren (nedsittande). Därefter gör föraren vänliga och inbjudande gester, t e knäpper med fingrar, klappar sig på knäna eller liknande. Ger inte heller detta resultat beordras föraren att locka på hunden. Lyckas ej heller detta får föraren förstärka effekten av hjälperna genom att dra i koppel eller lina.

Den viktigaste bedömningen av hundens dådkraft sker i just detta moment, då hunden skall övervinna sin rädsla, man måste ge hunden något naturligt att sträva mot i detta fall föraren.

 

Beskrivning av reaktioner

70.  Under momentets gång har testledaren tecknat sig till minnes alla hundens olika reaktioner och därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt de reaktioner, som kan härledas till dådkraften. Sådana reaktioner är bl. a kroppsviktens fördelning bakåt eller framåt eller i jämvikt, kroppens resning och muskelstyvnad, huvudets och svansens läge, högt eller lågt huvud, horisontellt framsträckt eller bortvänt huvud, hög, horisontell eller låg svans, svans böjd under buken samt tendenser till eller genomförd flykt inom kopplets längd eller linans räckvidd. Samtidigt måste testledare också ta hänsyn till vilka andra slag av reaktioner som kan tänkas inverka på dådkraften just då, t e försvars- och eller kamplustreaktioner eller reaktioner beroende av temperament och hårdhet.

 

71.  Förlägger hunden kroppsvikten bakåt tyder detta på att hunden känner sig hotad och förbereder flykt. Just då signalerar den en ringa grad av rädsla. Förlägger hunden kroppsvikten framåt kan det tyda på viss mått av dådkraft men säkert är det inte. Det kan ju också bero på att hunden inte uppfattat figuren som farlig. Figuren har endast fångat hundens intresse och något har retat dess nyfikenhet. Är kroppsvikten neutral kan detta bero på samma sak som kroppsvikten framåt med mindre intresse för det som försiggår. Detta mindre intresse kan bero på tidigare kontakt med figurer (tränad hund). Normalt bör nämligen varje hund, som inte är tränad på figurer, visa något intresse för vad som händer och sker. Om hund inte visar något intresse, inte är tränad och om andra temperamentsreaktioner pekar åt samma håll kan röra sig om apati.

 

Bild 3 – Intresserad hund utan rädsla eller aggression (hundhuvud i profil)

 

Bild 4 – Hund med klämd svans (svan mot buk)

 

Bild 5a – Hund med stor del av kroppstyngden på bakbenen (bakvikt)

 

Bild 5b – Hund med stor del av kroppstyngden överförd på frambenen (framvikt)

 

Högt buret huvud tyder som regel på intresse utan misstänksamhet, skärpa eller rädsla. Huvudet kan även hållas högt för att hunden skall kunna upptäcka och följa figuren bakom krön eller motsvarande. Lågt eller nedsänkt buret huvud betyder som regel att hunden känner sig hotad men är beredd till försvar i någon form. I regel är också hundens kropp lägre (nedsänkt) men dock med rörelseberedd muskulatur. Vänder hunden undan huvudet utan att detta beror på splittrad uppmärksamhet, det vill säga att hunden ägnar sin uppmärksamhet åt andra störningar i närheten, kan detta tyda på en tendens till underkastelse och en viss tendens till obenägenhet för vare sig kamp eller flykt. Hunden får därför inte omgående taxeras såsom i avsaknad av dådkraft. Den kan vara av den typen som trots att den inte direkt är rädd alltid är beredd att underkasta sig.

 

Bild 6 – Hund med lågt, horisontellt huvud och något sänkt kroppsställning.

 

Svansen ger ofta relativt entydiga tecken på hundens känslostämning i varje ögonblick. Det gäller dock inte så mycket dådkraften som andra egenskaper, till exempel skärpa och försvarslust. Ju mer svansen sänks eller böjs in under buken, desto säkrare kan man vara på att hunden inte känner sig så väl till mods och att dess känsla i viss grad beror på bristande dådkraft. Observera dock! Det är inte bara vid hot som svansen kan böjas in under buken. Det är ett allmänt tecken på att hunden känner sig olustig. Men inträffar det just under dådkraftsprovet torde anledningen vara figurens inverkan. Även svansens rörelser, kombinerat med svansens läge, avslöjar mycket om hundens tillfälliga sinnesstämning. Det går knappast att med ord beskriva de uttryckssätt hunden markerar med sin svans. Detta måste ses och inläras praktiskt. Särskilt bör man observera i detta sammanhang att en hund, som håller svansen tätt intill buken men med svanstippen vibrerande i sidled och samtidigt håller huvudet lågt, skall behandlas med varsamhet. Den hunden är inte bara rädd utan också försvarsberedd och kan mycket väl övergå från passivitet till angrepp. I synnerhet kan detta bli aktuellt om hundens trängs och flyktvägarna är beskurna. Om hunden dessutom klapprar med tänderna är det en typisk ångestbitare.

Under figurens rörelser mot hunden får man ofta se inte bara kroppsviktsfördelning som tyder på lust att fly utan även mer eller mindre markerade tendenser till påbörjad flykt och även snabba, några meterlånga flyktrusher som avbryts självmant och emellanåt avslutas med att hunden åter söker sig framåt. Ett sådant beteende visar att hunden känner sig mer eller mindre hotad men den är därför inte på något sätt skräckslagen. Samma beteende kan vi uppfatta hos hundar som uppfattar situationen mer som lek än som allvar. Beteendet kan alltså inte utan vidare rubriceras som rädslesymtom utan måste ses i ett sammanhang med samtidigt uppträdande symtom som tillsammans med flykttendenserna ger helhetsbilden och karaktäriserar det hela som utslag av rädsla, lek eller kanske en blandning av bådadera. Här kommer återigen svansens läge och rörelser, huvudets läge och kroppens resning eller nedsänkning till hjälp vid bedömandet. Så är även skärpetecken som rygghårsresning, läppuppdragning och morrning. Allmänt kan sägas, att om hunden håller huvudet relativt högt och kroppen väl rest, även om framdelen av kroppen emellanåt sänks genom att frambenen sträckes framåt utåt och svansen är mer eller mindre böjd under buken, rör det sig troligen om leklust hus hunden.

Ett sådant beteende förekommer dock relativt sällan. Oftast ser man en blandning av symtom som tyder på liten rädsla och symtom som tyder på kamplust (leklust). Uppträdandet visar att hunden känner sig villrådig på grund av de känslokonflikter den utsätts för. Det vill säga, att den tenderar till olika slag av handlingar men tveksamt och egentligen utan att egentligen slutföra någon. Man kanske lika ofta ser en blandning av symtom på rädsla och försvarslust men om ingen bestämd känsla dominerar blir resultatet detsamma, vanligen villrådighet. Det är lätt att bedöma om det är försvarslust eller kamplust som uppträder samtidigt med rädslan. I det förra fallet förekommer mer eller mindre skärpereaktioner, vilket inte är fallet om endast kamplust är inblandad.

Är rädslan den dominerande känslan markeras detta oftast genom att hundens olust framträder tydligare och lusten att fly blir mera bestämd, vilket visar sig i tydliga flyktförsök och ingen eller liten strävan att återta utgångsläget i närheten av föraren när figuren avbryter sin rörelse framåt.

 

72.  Då och då förekommer hundar som blir fullständigt skräckslagna av figurens uppträdande. Dessa hundar brukar inte vara svåra att känna igen och bedöma. Symtom på skräck av sådant format är alltid klara och tydliga. Symtomen kan vara desamma som tidigare nämnts i samband med rädsla men med avsevärt större intensitet och utslag. Emellanåt kan skräcken bli så stor att hunden får diarré och tömmer tarmen eller den kan få veritabla kräkningsanfall. Vanligare är kanske olika former av hysteriskt uppträdande som t e fullkomligt hänsynslösa försök till flykt med våldsamma kastningar av kroppen för att bli fri från kopplets (linans) hämmande inverkan. I extrema fall kan såväl de våldsamma flyktförsöken som diarré och kräkningar uppträda samtidigt. Innan sådan hund kan dådkraftsbedömas för gott måste hundens nerver, temperament och hårdhetsgrad värderas. Hund som har svag dådkraft, labilt nervsystem, livligt temperament och dessutom vek, förefaller alltid vara mindre dådkraftig än vad den i verkligheten är. Den skenbart bristande dådkraften kan bero på de andra uppräknade egenskaperna, som mycket ofta kommer till synes under dådkraftsprovet. Å andra sidan kan en hund med mera flegmatiskt temperament och som samtidigt kanske besitter viss grad av hårdhet före falla vara mera dådkraftig än vad den i själva verket är. Som allmän regel kan gälla att svaga nerver, ett livligt temperament och vekhet alltid inverkar negativt på hundens synliga dådkraftsreaktioner. Däremot inverkar starka nerver, benägenhet för flegma och större hårdhet positivt.

 

73.  Inte så sällan förekommer att hund, som känner sig hårt pressad under dådkraftsprovet, helt plötsligt avbryter vad den just håller på med och ägnar sig åt någonting helt annat. I regel yppar det sig i form av angreppstendensen eller angrepp (lek) på någonting i närheten – vanligen ett dött föremål – men även föraren kan bli utsatt. Sådan handling kallas för surrogathandling men kan också vara en s.k. omslagshandling. Beteendet är inte vanligt när någon känsla starkt dominerar över övriga känslor, utan förekommer mest då exempelvis (och vanligast) lusten att fly eller att angripa är ungefär lika stor och därför var för sig hämmar en utlösning av den motsatta känslan. Troligen förekommer något som man kan likna med kortslutning i hundens hjärna. Företeelsen är alltid ett säkert kännetecken på att hunden befinner sig i stark affekt men pekar aldrig ut varför. Vid dådkraftsprovet kan man dock ta för givet att företeelsen utlöses av konflikten mellan lusten att fly (rädslan) och lusten att kämpa (försvarslust/kamplust). Hunden är alltså mycket rädd och därtill försvars- och kamplysten, i varje fall försvarslysten. Konflikten löses ofta genom att hunden vänder sig mot något som inte stimulerar rädslan varigenom angreppslusten kommer att dominera och resultatet blir något slag av angreppshandling. I förbigående kan nämnas att sådant utlösande av viss känsla mot ett surrogatobjekt är mera vanlig i de fall då jaktlusten är inblandad men inte kan utlösas på normalt sätt på grund av att hunden hämmas i sitt jagande av t e stängsel eller liknande.

 

Bedömning - Dådkraft vid hot

74. I provets slutskede bedöms, som tidigare sagts, hundens grad av rädsla med hjälp dels av den mängd och styrka av retningar man måste använda för att få hunden att återvända till föraren bredvid figuren. Härvid skall en viss grad av hänsyn tas till hundens tidigare uppträdande. Innan arbetet med att få fram hunden till föraren igångsätts, skall testbedömaren ha gjort klart för sig, om hunden är i stor, måttlig eller liten rädsleeffekt. Den inverkan som hunden måste utsättas för, för att återvända till föraren, står givetvis i proportion till den affekt som hunden befinner sig i. Därmed är det sagt att den avslutande delen av provet är den viktigaste delen, därför att den verifierar (eller verifierar inte) bedömarens tidigare taxering av hundens uppträdande. Man kan alltså härav sluta sig till om redan gjord taxering är riktig eller behöver justeras. Stor affekt betyder mestadels att kraftiga och intensiva retningar måste användas för att få hunden tillbaka till föraren. Ju lägre affekten är dess mindre retningsgrad torde man behöva använda.

 

Bild 7. Hundföraren nedhukad vid figuren, lockande på rädd hund.

 

75. När hunden har återkommit till sin förare är tiden inne för bedömaren att göra sin preliminära slutvärdering av hundens dådkraft. Är bedömaren då säker på, att hundens visade uppträdande inte har berott på vana vid provet eller på att försvarslust och kamplust inverkat starkt, kan han göra den slutliga bedömningen och behöver inte anordna något nytt prov. Givetvis kan en erfaren bedömare göra en viss uppskattning av visade försvars- och kamplustreaktioners betydelse för den visade dådkraften och bedöma denna med ledning härav. Men om han är osäker, är det bättre att särskilt pröva hur dådkraften ter sig då utan nämnda drifter ej påverkas.

 

76.  Hur högt bedömaren skall värdera hundens innehav av dådkraft går inte att fastställa eller beskriva med ord. Detta måste inläras erfarenhetsmässigt. Någon större svårighet att göra värderingen finns dock inte sedan man väl lärt sig känna igen de reaktioner som vittnar om rädsla och dessa reaktioners intensitet. Vid bedömning och värdering skall dock alltid ihågkommas målsättningen för bedömningen vilket i första hand skall vara hundens allmänna och i andra hand den speciella lämplighet som militär tjänstehund.

 

Variationer av hottyper

77.  Vid beskriven form av dådkraftsprov där påtagligt hot riktas mot hunden bör de flesta hundar reagera relativt tydligt. Sker inte detta utan hunden förhåller sig praktiskt taget neutral i förhållande till hotet eller helt oengagerad, kan man förutsätta att hunden har erfarenhet från eller vana vid denna eller liknande situation. Man kan med andra ord förutsätta att hunden är omedvetet eller medvetet tränad. Eftersom man inte kan nöja sig med att bedöma hundens grad av dådkraft bara efter reaktionerna vid prov där inget hot finns eller icke är tillräckligt framträdande, måste man i ett sådant läge använda sig av annan variant av det hotande provet. Många gånger räcker det att förlägga provet till ganska framskriden skymningstid. Provet måste då genomföras på annan plats än det tidigare genomfördes. Inomhus lokaler med dåliga ljusförhållanden kan också användas. Sådana lokaler bör dock rekognoseras noggrant med hänsyn till bedömaren möjligheter att överblicka provets förlopp och då särskilt hundens reaktioner.

 

78.  Naturligtvis kan också hotande prov anordnas med mäsklig figurant. Dock måste i sådana fall figuranten vara kamouflerad eller dold, t e bakom ett större papperssjok, som han håller upp framför sig så att hunden inte omgående kan identifiera hotet som utgående från en människa. Dessa prov brukar lyckas bäst om de utförs mycket snabbt och abrupt. Svagheten med sådana snabbt förlöpande prov är att de redan från första stunden utnyttjas praktiskt taget högsta grad av retning. Härigenom blir det nästan omöjligt att avgöra retningströskelns höjd för egenskapen i fråga.

Givetvis kan prov med mäsklig figurant även genomföras i långsammare tempo och med efter hand stegrad intensitet i likhet med figurantprovet, men då förutsätter provet mycket noggrann rekognosering och planläggning. Bland annat måste då hänsyn tas till rådande vindförhållanden så att inte lukten från figuranten når hunden och identifiering av källan möjliggörs. Man måste komma ihåg att de figuranter som oftast kommer till användning vid dessa prov, tillhör någon av HS övningsavdelningar eller testgrupper och har viss ”kollektivlukt” som vidlåder all i hundgården tjänstgörande personal. Känner hunden igen lukten kan det vara tillräckligt för att hunden skall känna sig mindre hotad. I ett snabbt händelseförlopp hinner hunden inte göra denna luktidentifiering, varför hundens placering med hänsyn till vinden blir mindre avgörande. Figuranten får dock inte placeras så att hunden redan på långt avstånd får direktlukt, ty då faller i viss mån överraskningsmomentet bort.

 

79.  För varje slag av prov finns en del prövade varianter att välja mellan. Skulle inte någon av de kända provvarianterna locka fram de väntade reaktionerna från hunden, ankommer det på testledaren med sin kunnighet, fantasi och erfarenhet av hundars sätt att reagera skapa en ny variant av provet just för detta tillfälle.

Så långt det är möjligt bör han dock fasthålla vid standardutförande av provet. Det vinner såväl organisation som bedömning på. Först när beprövade provvarianter inte ger tillräckliga reaktioner, som kan ligga till grund för relativt säkra bedömanden, bör tidigare ej prövade varianter komma till användning. När så sker är det lyckligt om de endast i ringa grad avviker från beprövade utföranden.

 

Dådkraftprov utan hotkaraktär

80.  I svårbedömda fall, som tidigare sagts, kompletterande prov anordnas på ett sådant sätt att i varje fall försvarslustens inverkan på dådkraften elimineras.

Därmed är det första kravet på provets utseende sagt. Provbilden får från hundens sida sett inte vara hotande och på så sätt väcka hundens aggressioner. Å andra sidan kvarstår fortfarande kravet att provet skall vara så konstruerat att hunden måste övervinna en mer eller mindre tydlig rädsla. Ytterligare krav är att provets genomförande inte får vara avhängigt hundens fysiska konstruktion eller av dressyrrutin. Provet kräver ett naturligt mål för hunden att sträva mot.

 

81.  I princip tillgår provet så att hunden skiljs från föraren dock aldrig längre än att syn- och hörselkontakt bibehålls. Hunden får därefter frihet att återvända till föraren. I hundens väg skall finnas ett eller annat hinder som kräver ett visst mått av självövervinnelse hos hunden vid forcerandet för att nå farm till föraren. Eftersom provet inte avser hundens förmåga att göra lämpligt vägval, skall endast en väg vara framkomlig - den över, under eller genom hindret.

 

82.  Hindren kan utgöras av höjdhinder för hopp eller klättring, kryphinder i form av tunnlar, balanshinder på olika höjder, vattenhinder att hoppa, simma eller vada över eller trånga öppningar täckta med svängluckor för krypning. Det sistnämnda hindret kan inte användas om hunden redan under anpassningstiden fått vana vid det i sin förläggning. Däremot kan man få goda förhandsinformationer om bl. a dådkraften genom att studera hundarnas reaktioner då de första gången konfronteras med hundgårdens svängluckor. God bedömningsgrund får man bland annat genom att anteckna sig till minnes hur mycket hjälp varje hund behövde, innan de utan hjälp klarade passage genom svängluckan. Senare jämför man dessa iakttagelser med resultaten från specialprov. Trånga öppningar in till mörka rum, där föraren finns som ”lockbete” kan ge bra upplysningar. Vid prov som ovan nämnts bedömes graden av tveksamhet, behov av hjälp och tidsåtgången.

 

83.  Speciellt dådkraftsprov utan hot tillgår i stort på följande sätt. Om hindret utgörs av ett kryphinder – som skall ha rätt avsevärd längd (minst fem till tio meter) och vara vinklat så att dess inre är mörklagt – placeras hunden vid hindrets ena ände och föraren vid den andra. Det är fördelaktigt om hundens uppehållsplats är inhägnad och sålunda kan den uppträda okopplad och opåverkad av manuellt tvång. Hunden hindras då att ta annan väg än den avsedda. Hindret behöver inte vara ett extremt kryphinder utan kan vara relativt högt så att alla hundar, som t e är ovana vid krypning eller har höftledsdefekter även kan prövas där.

 

84.  Föraren får från början inte locka på hunden med vare sig röst eller gester. Innan bedömningen måste man dock vara på det klara med att hunden är inställd på föraren. Om så inte är fallet får föraren på lämpligt sätt göra hunden uppmärksam på sin existens. Därefter skall hunden ges möjlighet att handla i rätt riktning utan påverkan. Reagerar inte hunden på väntat sätt och strävar efter att övervinna hindret för att komma till föraren, beordras föraren att stimulera den med lockande retningar med ökad styrka. Från början skall detta ske i upprättstående ställning och om inte detta ger resultat växlande mellan hukande och stående ställning. Kanske måste föraren själv krypa in i hindret och därifrån locka på hunden. Visuelle och akustiska retningar används var för sig och tillsammans tills resultat uppnås. I extrema fall där hunden absolut vägrar att forcera hindret, kopplas den fast i en lina som dragits genom tunneln i förväg, varefter föraren under milt lockande och dragning bringar hunden till sig.

 

Bild 8 – Skiss utvisande kryptunnels konstruktion.

 

85.   I princip genomförs alla liknande prov på likartat sätt. I stort är det endast hindrets olika utformning och belägenhet som föranleder skillnader i utförandet. Då höga balanshinder används för provet bör hindret vara utformat så att föraren kan passera hindret vid sidan av hunden. Om man väljer för att låta få ett bedömbart resultat, att låta hunden passera hindret ensam skall man vidtaga åtgärder så att hunden inte skadas om den faller eller hoppar ner. Erfarenhet visar att många hundar hoppar ner från hindret – även från avsevärda höjder – heller än att genomföra balansgång. Vid höjder över två meter bör marken täckas med stötdämpande material av något slag (halm till exempel).

 

Bedömning - Dådkraft utan hot

86.  Under hela tiden provet i tunneln pågår gör bedömaren sina iakttagelser av hundens beteende och drar sina slutsatser med ledning därav. Han skall komma ihåg, att i denna situation kan han inte vänta sig någon försvars- eller skärpereaktion. Endast sådana reaktioner som markerar hundens lust att ta sig fram till föraren och sådana som tyder på att lusten motarbetas av hämningar, vilka uppväcks av det obekanta hindret. Med andra ord signalerar hunden en sorts rädsla för hindret som sådant. Framför allt tycks det vara mörkret i tunneln som påverkar.

Generellt sker bedömningen genom att värdesätta den mängd av retningar och den retningsintensitet som används för att få hunden att övervinna sin rädsla, Härvid utgår man från antagandet att det finns en viss proportionalitet mellan retningarnas styrka. Ju fler och intensivare retningar man måste begagna, desto större kan rädslan taxeras vara. Vid bedömningen skall hänsyn tagas om hunden är ung och ”rå”, vilket betyder att den har ett litet erfarenhetsområde, eller om den är äldre och tidigare varit med om dressyr i olika former, även om den inte tidigare varit med om krypning genom tunnlar. Den unga och ”råa” hunden bör alltså bedömas mildare än den äldre och mer erfarna.

 

Slutlig bedömning och protokollföring

 

87.  När testledaren anser sig ha fått tillräckligt många upplysningar om hunden för att kunna göra en relativt säker bedömning, gör han med hjälp av gjorda anteckningar en jämförelse mellan de resultat han har kommit till vid de skilda proven och därefter summationen. Summationen utmynnar i en ordbeskrivning av hundens dådkraft med bedömarens egna ord. Resultatet värderas genom att jämföra testbedömarens beskrivning av hunden med testtabellens alternativa texter. Värdet blir det som finns upptaget vid sidan av närmast motsvarande texttabell. På detta sätt fastställda värdet inskrives på avsedd plats i testprotokollet och uträknas.

 

88.  De anteckningar, som bedömaren under provets gång har gjort om reaktioner från andra egenskaper än dådkraften, sparas såsom arbetsmaterial att användas då eventuella specialprov för respektive egenskap kommer att utföras. Om man redan nu anser sig fått tillräckliga upplysningar om andra egenskaper än dådkraften, sker med dem på samma sätt som med dådkraftsresultatet – jämförelse, värdering och protokollföring.

 

Åter HundI Innehållsförteckning