GruppI Hårdhet

 

Hårdhet

153.  Med uttrycket hårdhet menas i testsammanhang minnets benägenhet att kvarhålla obehagliga upplevelser under mer eller mindre lång tid. Som hår karaktäriseras den hund som snabbt glömmer även ganska stora obehag (smärtor, chockartade upplevelser o d). Den hund, som länge behåller även lindriga obehag i minnet, kallar man vek. Av tabell 1: VII framgår, dels vilka hårdhetsgrader som anses som positiva eller negativa, dels vilka hårdhetsgrader som anses som positiva eller negativa, dels vilken hårdhetsgrad som för närvarande anses vara idealisk för en brukshund i allmänhet.

154.  Från dressyrläran minns vi att hunden sätter upplevda obehag i samband med den händelse eller handling som var för handen då obehaget träffade den. Men det är sällan som enbart händelsen kvarlämnar obehaget.  Även platsen och dess närmaste omgivning samt eventuella hörsel- och/eller synintryck utan annat sammanhang med obehaget än att de råkade inträffa vid exakt samma tidpunkt, blir registrerade. Detta förhållande möjliggör för oss att kunna bedöma hunds hårdhetsgrad.

155.  Under hundens anpassningstid före den egentliga testen kan man räkna med att det då och då oavsiktligt händer saker, som av hunden uppfattas som obehagliga. Har testledaren turen att vara i närheten och se en sådan händelse, och händelsen är av sådan art, att man kan räkna med att den kommer att upprepas efter viss tid, bör han eftersträva att vara närvarande även då för att kunna studera hundens reaktion. På så sätt kan man ofta få upplysningar om hur väl vi bevarat ett tidigare obehag är i hundens minne och därmed förhandsuppfattning av hårdhetsgraden. Flera sådana iakttagelser och bedömanden kan ge ett mycket tillförlitligt helhetsintryck av hundens hårdhet. De flesta händelser av den art som här antytts förekommer under rastningar, besiktningar och andra tillfällen, då hunden på ett eller annat sätt blir ”hanterad”.

 

Särskilda prov – hårdhet

156.  Om hundens hårdhetsgrad icke kan avgöras med ledning av slumpvis inträffade händelser måste speciellt prov anordnas. Sådant prov kan anordnas på mest skiftande sätt. Hur det än utförs skall det alltid uppfylla vissa krav.  Bl.a. skall varje hårdhetsprov försiggå  i två så gott som identiskt lika avsnitt och endast åtskilda av ett tidsmellanrum. Under det första momentet skall hunden tillfogas ett mer eller mindre starkt psykiskt eller fysiskt obehag. Detta för att hunden skall ha något att minnas när provet efter en stund återupprepas på samma sätt och på samma plats och på samma sätt som förra provavsnittet. Genom att studera hundens reaktioner, då den närmar sig den plats där den förut erfarigt obehag, kan man få en ganska god uppfattning om hur väl den kommer ihåg platsen och vad som skedde där. Vanligaste reaktionen är att hunden försöker undvika att passera den plats den minns med olust. Antingen genom att vägra gå fram eller ta genvägar förbi.

Styrkan av hundens reaktioner kan anses vara proportionell till den olust hunden förnimmer då den känner igen den plats där den tidigare utsatts för obehag. Det betyder, att en vekare hund påverkas starkare av en olustretning än vad en hårdare hund gör i samma situation. Den har alltså motiv för att reagera starkare då den minnesvägen erfar retningen igen. Givetvis måste, för att förhållandet skall bestå, samma tidsrymd ha förflutit mellan de två provavsnitten i båda fallen.

Hur långt uppehållet skall vara mellan de två provavsnitt ett och två kan inte bestämt fixeras för varje fall. Tiden bör dock inte av organisatoriska skäl icke vara avsevärd. Vilken tid man bestämmer sig för har mindre betydelse bar den är lika stor vid alla prov. Tio till femton minuter brukar vara fullt tillräckligt ur alla synvinklar.

Med så pass kort tid får man dock inte glömma, att det obehag hunden råkar ut för under provets första del icke får vara för stort. Om det obehag hunden medvetet eller slumpvis utsättes för av testledaren bedöms såsom varande stort, då skall också tidsmellanrummet till andra provavsnittet utsträcks i proportion därtill – kanske flera timmar. Det går inte att fastställa tiden instruktionsmässigt eftersom den alltid måste stå i proportion till obehagsstyrkan. Det måste bli testledarens sak att erfarenhetsmässigt sammanjämka obehagsstyrka och återhämtningstid.

157.  Som exempel på hårdhetsprov, som avser att låta hunden erfara endast psykiskt obehag, kan följande beskrivning tjäna.

Första provavsnittet.

Dold bakom en husknut eller motsvarande finns en närstridsfigur. Hunden går i koppel framför föraren och högst i vanlig marschtakt, parallellt med och tätt intill husväggen (motsv. buskridå etc.). När hundens huvud befinner sig ungefär en halv meter från det föremål bakom vilken figuren är dold, skjutes figuren mycket snabbt fram i hundens blickfång och med fronten mot hunden, varefter den hålls stilla tills testledaren ger tecken att den skall bort. Figuren kan manövreras direkt av en medhjälpare bakom husknuten eller fjärrmanövreras med en lina, fjädrar eller liknande. Att begagna sig av en medhjälpare är nog enklast och funktionssäkras men man bör tänka på att medhjälparens lukt helst inte bör nå hunden.

För att önskad chockverkan skall uppstå måste figuren demonstreras för hunden i rätt ögonblick inte för tidigt inte för sent. Kommer figuren fram för tidigt och därmed avståndet mellan figur och hund är för långt blir hotverkan för liten. Visas figuren fram för sent och avståndet mellan figur och hund bara är någon decimeter, kan hunden troligen bara uppfatta rörelsen och inte figuren. I regel blir då chockverkan för liten så att det knappast lönar sig att fortsätta provet.

Tillåts hunden passera knuten och nå kontakt med medhjälparen är provet som regel spolierat, även om hunden skulle rygga i första ögonblicket.

 

Bild 16a – Provet första del.  Figuren sträcks fram mot hunden i exakt rätt ögonblick (överrumplingseffekt).

 

Bild 16b – Provets andra del. Efter omkring 10-15 minuter föres hunden ånyo mot platsen. Nu erfordras ej figur på platsen.

 

160.  Förutsatt att provets första del resulterat i en mer eller mindre stark chock hos hunden fortsätter man efter omkring tio minuter med provets andra del. Den skall utföras på samma sätt som den första delen. Figuren behöver dock inte användas eftersom de för bedömningen erforderliga reaktionerna från hunden visar sig när hunden förs fram på samma sätt som vid den första provdelen mot den plats där hunden första gången konfronterades med figuren – om det över huvud taget blir några reaktioner. Har hunden redan glömt intermezzot förekommer inga bedömningsbara reaktioner. Den sortens reaktioner som vi söker vid detta tillfälle är sådana som markerar hundens olustkänsla och ovilja att åter närma sig husknuten. Givetvis kan man även få se andra slag av reaktioner, t e kampreaktioner. Det går i sådant fall inte att resonera som så, att hunden måste vara hård eftersom den inte reagerar med olust. Det är nog snarare så att hunden i överrumplingsögonblicket erfor kampluststimulans inför hotet i stället för rädsla och minns därför inte situationen som obehaglig. För att få ett prov på hårdheten måste hunden ha upplevt händelsen som obehaglig, psykiskt i det här fallet.

 

Bedömning hårdhet – psykiskt obehag

161.  Är man övertyga om att hundens reaktion i överrumplingsögonblicket huvudsakligast markerade chockartad rädsla (häftigt undanhoppning bakåt eller åt sidan, stor strävan att försvinna från platsen så länge figuren är synlig, ingen eller obetydlig lust att gå fram och undersöka när figuren försvinner samt kanske klämd svans och darrningar) och den efter tio minuter går samma väg utan egentliga olustmarkeringar – då är hunden hård. Visar hunden däremot otvetydiga tendenser att helst vilja undvika platsen och måste föras dit med tvång – då är den vek eller mycket vek eller måttlig hårdhet.

Observera att man inte får bedöma en hund såsom vek bara för att den visar att den kommer ihåg platsen den utsattes för obehaget. En viss försiktigt i uppträdandet då den närmar sig platsen är fullt naturligt även för hårda hundar.

 

Fysiskt obehag (hårdhetsprov med fysiskt obehag)

162.  Det är emellanåt nödvändigt – kanske till och med önskvärt att utforma hårdhetsprovet så att hunden utsätts för ett fysiskt obehag direkt av en människa. Blir hunden godkänd efter testet kommer den ju att sättas in i dressyren och då bör dressören redan från början veta hur hunden reagerar för mer eller mindre hårda tag från föraren – allt för att undvika att hunden får aversion mot föraren och dressyrmomenten. Sådana prov kan utföras som dressyrmoment där huvudsakligast manuell påverkan kommer till användning. I sådana sammanhang bör testledaren (dressören) endast undantagsvis utnyttja rösten som obehagskälla. Det kan annars bli svårt att avgöra om det fysiska eller psykiska obehaget påverkar hunden mest. Givetvis bör man även kontrollera hur hunden förhåller sig till hotande röstlägen, men då bör rösten vara ensam retning.

Många hundar är lidelsefullt intresserade att leka med pinnar och liknande. Om testledaren håller en pinne i handen, kastar och fångar den igen i hundens närhet, kan hunden oftast inte avhålla sig från att försöka ta pinnen. Får den då ett lätt obehag på nosen vid varje försök, kommer den snart att visa hur mycket den tål innan den avstår från vidare försök, trots testledarens provokation.

Resultatet värderas efter samma normer som för psykiskt obehag (mom. 161). Värderingen bokföres tills vidare som preliminär.

Åter HundI innehåll