GruppI Kamplust

 

 

Kamplust

119.  Kamplust kallar vi hundens medfödda benägenhet att engagera sig i kamp enbart som det synes för kämpandets egen skull utan aggressionsaffekt som underlag. Beteendet kan nog också utan att man gör sig skyldig till alltför stor generalisering, hänföras till en viss form av leklust – lek där kampmomentet utgör den väsentliga beståndsdelen.

Det förekommer åsikter som gör gällande att kamplusten är en variant av försvarslusten eller omvänt. Kamplusten skulle alltså ej kunna betraktas som en speciell egenskap oberoende av försvarslusten. Man kan hålla med om, att de två egenskaperna oftast uppträder tillsammans och ofta förefaller att påverkas av samma retningar. Gjorda erfarenheter i detta sammanhang tyder dock på att det rör sig om skilda anlag, även om de är varandra närliggande. Det är inte unikt på något sätt att hitta en hund, som är leklysten och kampglad men praktiskt taget hopplös att försätta i försvarsattityd. Lika lätt är det faktiskt att finna hundar, som inte alls är kamplystna men ändå har lätt att försvara sig då de utsätts för hot. Det tjänar inget till att fördjupa sig i teoretiska resonemang om rätt eller orätt i det här fallet. Problemet blir enklast och klarast om vi betraktar angreppslust med aggressivt underlag som försvarslust och angreppslust utan aggressivitet som kamplust.

 

120. Med angivna förutsättningar faller det av sig självt att prov, som anordnas för att locka fram kamplustreaktioner, inte bör innehålla hotande moment. Därmed är det inte sagt att provmomentet där hot inte ingår skulle kunna locka fram även kamplustreaktioner vid sidan om eventuella försvarslustreaktioner. Det beror ju på hur hunden uppfattar situationen. Momentet avser att vara hotande men hunden känner sig inte hotad eller endast i ringa grad hotad. För bedömningens skull är det i alla fall enklast om prov kan komponeras så att det helst påverkar enbart den känsla man avser bedöma. I verkligheten är detta knappast möjligt men man bör sträva däråt.

 

Särskilda prov – kamplust

121. Det första kamplustprovet bör utformas som en lek och helst då mellan hunden och dess förare. Givetvis kan även annan person leka med hunden. Därvid kan dock inträffa att den verkliga leklusten ej kommer till synes därför att hunden hämmas av sin allmänna inställning till obekanta personer. Ibland måste man ändå tillgripa den utvägen därför att föraren själv har en sådan läggning att han inte kan släppa loss och leka. Då är det bäst om testbedömaren själv kan medverka, eftersom bedömningen inte hindras därav – förhållandet blir nog snarare tvärt om.

 

122.  Provet börjar som vanligt med små retningar som stegras tills avsedd reaktion uppnåtts. Figuranten måste först försöka fånga hundens intresse. Det gör han oftast genom bast- eller bollgester och genom att med sin egen kropp försöka imitera en lekfull hunds uppträdande. (Den person som är mån om sin värdighet och rädd för att se löjlig ut när han åbäkar sig framför hunden duger ej som figurant.) Under arbetet måste figuranten studera hunden och leta efter tecken till stegrat intresse och rätta sitt eget uppträdande med ledning av iakttagelserna.

När hunden visar intresse skall retningarna i fortsättningen syfta till att få hunden att hugga tag och hålla fast. Det är just under den delen av provmomentet som utgör en dragkamp mellan figurant och hund, man kan konstatera kamplustens storlek och intensitet. Ofta brukar skyddsärm av väv användas för hunden att bita i. Dock inte så att figuranten har den på armen utan i handen och låter den ”fly” för hunden. Bättre än skyddsärmen är ett tygstycke av något slag och inte så tjock som skyddsärmen. Ovana hundar avskräcks ofta från att ta ett ordentligt tag när de når den tjocka och sträva skyddsärmen i munnen. Även en gren eller motsvarande kan användas men bör undvikas. Detta därför att hundar kan ha negativ erfarenhet av käppar. Hunden blir då rädd eller aggressiv - kanske bådadera. Man kan också med en käpp eller gren kanske ytterligare stimulera en s.k. ”pinnidiot”. Det ligger i sakens natur att de inledande retningarna oftast blir sådana att de appellerar till hundens jaktlust – den del av jaktlusten som innebär förföljning för att komma till angrepp. Förföljning ingår i kampbeteendet men bör i detta sammanhang aldrig utsträckas längre än att det faller sig naturligt att betrakta förföljandet som en del av angreppet, alltså – korta undanmanövrar. Om figuranten under arbetet rör sig i cirkelformade banor eller roterar, får man flyktillusion men behåller angreppsnärhet. Hundföraren som oftast har hunden kopplad i detta läge, måste vara påpasslig så att hunden inte åsamkas ett tillbakahållande ryck med åtföljande olust under angreppsmomentet.

 

Bild 13a – Dragkamp med skyddsärm mellan hund och person.

 

Bild 13b – Två hundar under lek.

 

Bedömning – kamplust

123. Under det inledande skedet bedöms hundens villighet eller ovillighet att engagera sig i leken. Kamptendensernas närvaro eller frånvaro, storlek och riktning och intensitet samt grad av retningsstyrka, som måste till för att uppnå reaktionerna bedöms. Reaktioner, som tyder på att även andra egenskaper än kamplusten påverkas av retningarna måste också registreras och deras eventuella inverkan i stimulerande eller hämmande riktning bedömas. Förekomst av aggressivitetssymtom tyder till exempel på att försvarslusten bidrar till angreppet under det att tveksamhet tyder på hämning orsakad av bristande dådkraft.

När dragkampen mellan hund och figurant väl är etablerad, bedöms hundens villighet att vidmakthålla kamptillståndet och den intensitet hunden lägger i dagen. Figuranten måste variera sitt arbete och därvid öka eller minska sin andel i dragkampen. Hunden får då tillfälle att visa om kamplystnaden är så stor att den tar initiativet till fortsatt kamp när figurantens aktivitet avtar och emellanåt helt upphör. Då och då släpper figuranten det föremål dragkampen rör sig om. Därvid får man se om hunden är så upptänd att det fortsätter kampen med föremålet, skakar det, släpper det och tar nya tag eller på annat sätt fortsätter kampaktiviteten.. Ofta är det så att kamplusten upphör när motståndet försvinner.

 

124.  Vid värdering av bedömda reaktioner kan som tumregel gälla, att egenskapsgraden är omvänt proportionell mot retningsstyrkan. Kraftiga kampreaktioner med stor intensitet som resultat av små retningar är lika med stor kamplust. Ganska stor retningsstyrka men inte särskilt framträdande kampbeteende kan mestadels klassificeras som måttlig kamplust. Stor retningsstyrka och små reaktioner tyder på liten kamplust och betydande kamparbete men bara spår av kamplust tyder på obetydlig eller mycket obetydlig grad av egenskapen. För att kamplusten skall taxeras som mycket stor inte bara kraftig och intensiv reaktion på små retningar utan att hunden visar eget initiativ och ihärdighet.

Hänsyn måste alltid tas till upptäckta reaktioner som tyder på hämning av något slag. Bedömaren måste alltid fråga sig: ”Hur mycket inverkar hämningarna på kampbeteendet?” Samma hänsyn måste också tas till eventuell icke avsedd stimulation. Ett livligt temperament kan därvid få kampreaktionerna att framstå snabbare och intensivare än vad de i verkligheten är. Så kan också försvarslusten påverka kampbeteendet. Detta låter krångligare än vad de är i praktiken. När man ser händelseförloppet och är inställd på att iakttaga och registrera blir avvägningsfrågan i regel lätt. Gjorda värderingar antecknas tv som preliminära.

 

Åter HundI Innehållsförteckning