GruppI Nervkonstituion

 

 

Nervkonstituion

125. Med nervkonstitution i denna instruktion hundens medfödda anlag till s.k. ”starka” eller ”svaga” nerver, så som de kommer till synes när hunden av en eller annan anledning råkar i starka och varierande spänningstillstånd. Man avser kanske mera förmågan att behärska sådana spänningstillstånd, utan att bli abnormt uttröttad, förefalla till hysteri eller andra påtagliga tecken till kollapsad sinnesbalans, än för dispositionen för eller emot abnorm retbarhet.

Avsikten är inte att här komma fram till än vetenskaplig oantastlig definition på de allmänt använda orden nervös, nervositet, starka respektive svaga nerver utan till en för berörd personal godtagbar, något så när entydig allmänt omfattande beskrivning av de beteenden som avses bli karaktäriserade med dessa ord. Direkta skador på nervsystemet som sådant faller helt utanför diskussionen likaså det komplicerade förloppet och samband mellan retning och reaktion. Vid testning söker man symtom som tyder på nervös störning av den själsliga ballansen. Man iakttar tillståndets långvarighet och intensitet samt hundens förmåga att återhämta sig. Givetvis försöker man också klarlägga vilken eller vilka slags retningar som kan tänkas ha orsakat det överretade tillståndet samt retningarnas relativa styrka.

 

126.  De vanligaste symtomen på ett nervöst tillstånd är i stort detsamma för människa och hund. Givetvis finns den skillnaden att människan med sin förmåga till medvetna viljeakter kan till viss grad dölja sitt tillstånd. Karaktäristiska symtom hos hunden är stark oro, darrningar i kroppen, ökad pulsfrekvens som icke motiveras av fysisk ansträngning, ökad säljfrekvens (troligen beroende på ökad salivavsöndring), omotiverade och orationella rörelser, sökande av skydd (riktat mot hemmet, hundgården motsv. eller mot föraren9, diarréer och kräkningar. Ytterligare karaktäristiskt är stort motstånd mot inverkningar av andra retningar än de som orsakat tillståndet – man kan nästan tala om blockering av förnimmelsevägarna för andra intryck – samt efter hand tydliga trötthetssymtom med tendenser till uppgivenhet och/eller apati.

 

127. Att göra en riktig gränsdragning mellan nervösa och icke nervösa spänningstillstånd torde inte vara möjligt. Allmänt sett är väl alla psykiska spänningstillstånd mer eller mindre nervöst betingade. Vår erfarenhet säger oss dock att vissa spänningstillstånd i givna situationer måste betraktas som normala, normala därför att de är allmänt förekommande och utgör ett naturligt svar på för tillfället rådande retningsstyrka och retningskvalité. När en hund hotas väntar man sig att ett spänningstillstånd skall byggas upp inom hunden och när spänningen blivit tillräckligt stor, utlösas i en efter omständigheterna ”riktig” handling t e hotattityd, angrepp eller flykt. Ett sådant beteende bedöms icke såsom nervöst emedan hundens reaktion är naturlig och står, inom en viss ram bestämd av hundens anlag, i rimlig proportion till retningsstyrkan. Avviker däremot utlösningshandlingen tydligt från det normala beteendet är det troligt att ett nervöst spänningstillstånd föreligger. Beteendet kännetecknas då som regel av något eller några av förut nämnda symtom. (Med normal utlösningshandling menas i detta sammanhang det vanligen förekommande beteendet i motsvarande situation bland tidigare testade hundar, vilka sedermera visat sig stoppa för militärtjänstens karaktäristiska störningar.)

 

128.  Ovanstående resonemang motiverar följande slutsats. För att ett tillstånd skall betraktas som nervös måste reaktionerna bedömas såsom abnorma i förhållande till de retningarna och symtomen som kännetecknar reaktionerna skall kunna hänföras till de i mom. 126 uppräknade. Å andra sidan skall inre spänningstillstånd och handlingar på grund härav inte betraktas som nervösa, om de kan klassificeras som normala i förhållande till verkande retningars kvalité och styrka och/eller om de specifika nervositetssymtomen saknas. Av resonemanget följer också att man inte helt kan utesluta möjligheten att även en hund med starka nerver uppträder nervöst, när retningsstyrkan blir alltför stor. Vid testen bör dock inte detta kunna inträffa då där ifrågakommande retningsmedel och styrkar vilka är erfarenhetsmässigt normaliserade, är beräknade att utlösa nervositetssymtom endast hos hundar med icke godtagbar nervstyrka.

 

129.  Nervstyrkan bedöms och värderas med ledning av de synliga reaktionerna som visar sig dels vid alla slag av mentalprov som egentligen avser andra anlag men där även nervösa symtom ger sig tillkänna, dels vid särskilt prov (skottprov) som är direkt avsett att verka hårt på nerverna. Vid värdering av resultat har uppträdandet vid specialprovet en viss prioritet därför att de retningar som används vid provet är så allmänt förekommande i militär tjänst att ett klart negativt förhållande till retningen omöjliggör hundens användande.

 

130.  Det är ett känt faktum att vissa hundar är skotträdda, andra inte. Som skotträdd betecknas hund som efter skottstörning reagerar tydligt nervös och har svårt att återvinna sinnesbalans och som vid förnyad störning visar samma reaktion eller stegrad nervös reaktion. Hundar, som reagerar med oro vid det första provet men snabbt övervinner oron och vid förnyat prov tenderar till allt mindre reaktion, betecknas som skottovana ej skotträdda. Skottpåverkad kallar vi en hund som reagerar ungefär lika vid varje skottstörning utan att den vare sig förbättras eller försämras och vars inre spänning inte stiger till en sådan höjd att deciderat (bestämda) nervösa symtom uppträda. Skottfast betecknas den hund som förhåller sig helt neutral till alla slag av skottstörningar eller endast ägnar dem naturligt intresse.

Det förekommer då och då att hundar som visar stark påverkan av skott, men de reagerar inte nervöst i den meningen som vi lagt i begreppet utan visar upp en del andra slag av abnorma reaktioner, t e angrepp (försök till) på skytten, eller häftigt stegrad uppmärksamhet på omgivningen (ofta i kombination med skallgivning). En koncentrerad men mycket beskrivande beteckning för beteendet är det allmänt använda uttrycket ”skottokig”.

Beteendet är svårt att förklara när det inte kan hänföras till de nervösa beteendena men troligen är att erfarenhet av något slag i associationsvägen startar beteendet. Den vanligaste erfarenheten torde ha med jakt att göra, dock icke rationellt bedriven jakt med dresserad hund utan okontrollerad jakt och då i någon form av hetsjakt, där hunden fått fara fram som den velat. Vid någon eller några av dessa jakter har samtidigt förekommit skottlossning. Det är inte ens nödvändigt att hunden deltagit i själva jakten. Det räcker om den varit i sådant läge att den kunnat se villebrådet – i regel vildkaniner, ekorrar, kråkor, kajor och dylikt – fly undan och samtidigt höra skott avlossats.

Sådana beteendeyttringar, som oftast har sitt ursprung i felaktigt handhavande av hunden, skall betraktas som förvärvade och alltså möjliga att eliminera med lämplig dressyr. Vid bedömandet av sådan hunds verkliga nervstatus måste materialet för bedömning huvudsakligen tas från andra prov med pressande karaktär.

 

Särskilda prov – nervkonstituion

131. Skottprov anordnas där så är möjligt – till skillnad mot övriga testprov – med flera hundar samtidigt- Risker för att hundarna skall påverka varandra på ett negativt störande sätt är mycket liten men stora tidsvinster kan göras och dessutom sparas rätt avsevärd mängd ammunition.

 

132. Prövningen av hundarna sker med skott från gevär, kulsprutepistol eller automatgevär samt med knallskott. Där så är lämpligt och möjligt med hänsyn till gällande säkerhetsbestämmelser sker provet dessutom med sprängladdningar på omkring ett halvt kilos vikt. Sprängladdningen bör dels placeras hängande dels på marken och så att även markvågen kommer med i bilden. Hundarna provas med såväl enstaka skott som serier. Provledaren skall bestämma när och hur det skall skjutas. Detta får inte överlämnas till skytten (skyttarna) som i regel inte vet vilka bedömanden provledaren gör efter hand.

Avståndet mellan skytt och hund skall från början vara 25-50 meter med skott från finkalibriga vapen och 50-75 meter när knallskott (motsvarande) används och vid sprängning utanför gällande säkerhetsavstånd.

 

133.  Innan platsen för skottprovet bestäms skall kontrolleras att den inte är upptagen av andra hundar, som kan ta skada av skottstörningarna. Likaså bör övningsledaren gardera sig mot icke önskvärda eller okontrollerbara skottstörningar eller starka störningar av annat slag.

 

134.  Innan de första skotten avlossas skall provledaren förvissa sig om, att de hundar som skall prövas är engagerade i någon form av verksamhet. De får inte ha sin uppmärksamhet riktad mot skytten. Skärpt uppmärksamhet på skytten då skott avlossas medför stor mottaglighet för retningar från just det hållet och det kan då inträffa även för en normalt nervstark hund att skottretningen blir för stark och kommer att kvarlämna bestående men.

Verksamheten består vanligen i förflyttningar tillsammans med föraren inom för denna angivet område, avluktning av markytan, lek med föraren o d.

 

Bedömning av skottprov

135.  Så snart de första skotten avlossats skall provledaren göra en första bedömning. Hundarna sorteras därvid upp i grupperna; klart skotträdda, troligen skotträdda, skottovana (markerar mer eller mindre starkt skotten utan rädslesymtom), skottfasta, skottberörda (visar mer eller mindre onaturliga men icke nervösa reaktioner).

Innan provet fortsätter med ytterligare skottlossning placeras ovan nämnda grupper på skilda avstånd från skytten (skyttarna). Gruppen med skotträdda hundar prövas ytterligare på samma avstånd som vid de första skotten. Samma blir förhållandet med de skottfast bedömda. Dessa senare beordras allt närmare skottplatsen.

Grupperna troligen skotträdda och skottovana beordras avlägsna sig från skottplatsen innan provet får fortsätta. Det är icke lämpligt att pressa de troligen skotträdda hundarna för hårt i fortsättningen, eftersom bedömaren kan ha misstolkat en ovanemarkering som rädslemarkering. Det är att märka, att för de ovana hundarna börjar skottfastträningen redan nu under det fortsatta provet. Därför skall dessa hundar i fortsättningen få höra skotten från ett avstånd av minst 100-150 meter.

De hundar, som bedöms icke rädda men med från vanligt beteendemönster starkt avvikande reaktioner, behandlas från fall till fall alltefter testledarens uppfattning om situationen. Vanligast är nog att de beordras allt närmare skytten för att man skall få klarhet i, om det ändå inte är rädsla som är grundorsaken till uppträdandet. Detta brukar nämligen avslöja sig på verkligt korta avstånd. Har eller får testledaren uppfattningen att det inte är rädsla, då skall dessa hundar placeras längre bort.

Hundarna skall under pågående prov inte tillåtas rikta sin uppmärksamhet mot skytten (skyttarna) eller krevadplatserna (Jfr mom. 134). Om testledaren i undantagsfall vill pressa någon hund extra hårt, äger han dock rätt att beordra hunden i sådant läge att dess intresse naturligt riktas mot skottplatsen.

 

136.  Om det efter avslutat prov råder tvekan om provets utfall för någon hund, skall provet göras om. Omprov får icke äga rum tidigare än omkring fyra timmar efter första provet. Helst bör omprov inte ske förrän följande dag.

Hund som vid omprov reagerar starkare eller i stort sett lika negativt som vid första provet, klassificeras som skotträdd. Hund som vid andra provtillfället visar mindre reaktion än vid första, bedöms vanligast efter värdetabell V:-1 eller b.

 

137. Vid prov där sprängladdning ej förekommer som störningskälla får icke någon hund värderas högre av V: +2. Gjorda värderingar antecknas som preliminära eller definitiva.

 

Åter HundI Innehållsförteckning