GruppI Temperament

 

Temperament

138.  Oavsett hur den strängt vetenskapliga definitionen av ordet temperament lyder avses i det här sammanhanget huvudsakligast graden av livlighet i uppträdandet, graden av uppfattning (uppmärksamhet) samt – allra viktigast – anpassningsförmågan till nya situationer och miljöer.

 

139. Graden av livlighet i uppträdandet karaktäriseras vid test med något av uttrycken; mycket livlig, mycket impulsiv, livlig, impulsiv, måttligt livlig, slö, något slö, rastlös samt apatisk.

Inget av dessa uttryck torde fordra någon närmare förklaring med undantag för uttrycken för slöhet, något slå och apatisk, som i detta sammanhang kanske hellre borde uttryckas i motsvarande grader av ordet flegma. Ordet slö har använts för att det vunnit hävd i sammanhanget.

– Karaktäristiskt för den slöa hunden är inte så mycket en obenägenhet till ansträngning som desto mer benägenhet till sävlighet i såväl reaktioner som rörelser. Och vad värre är, den slöa (flegmatiska) hunden karaktäriseras speciellt av sin omottaglighet för svaga retningar eller sagt på annat sätt, den slö hunden fordrar i de flesta lägen starka retningar för att påverkan skall bli så pass att svarsreaktioner bli märkbara.

– Med den livliga hunden är förhållandet omvänt. Den är uppmärksam och uppfattar därför svaga retningar och visar det i sina reaktioner.

 

140.  Att förmåga till snabb och god anpassning till nya miljöer och situationer är en temperamentssak är ställt utom alla tvivel. Det är inte lika klart vilket temperament som är signifikativt (statistiskt säkerställt) för god miljöanpassning. Utan att några jämförande siffror kan presenteras tyder gjorda erfarenheter dock på att övervägande antalet hundar med god anpassningsförmåga återfinns inom gruppen livliga. Förklaringen härtill torde ligga i bl. a den större grad av uppmärksamhet som ingår i livlighetsbegreppet och som gör att dessa hundar snabbare mottager flera för den nya miljön karaktäristiska retningar och vänjer sig vid dessa retningar och deras betydelse.

Med detta resonemang för ögonen inställer sig osökt frågan: ”Är förhållandet lika även för de mycket livliga hundarna och för de rastlösa?” Svaret måste bli nej. Det förefaller som de mycket livliga hundarna skulle ta emot en sådan ström av signaler från omgivningen, att resultatet blir lägre anpassningstid på grund av alltför stor splittring. Detta förhållande blir accentuerat hos de rastlösa hundarna som ju lider av så gott som fullständig oförmåga till koncentration och stillhet. För de rastlösa hundarna i synnerhet motverkas dessutom anpassningen i viss mån av den fysiska uttröttningen de åsamkar sig själva genom att alltid vara på språng. När uttröttningen blivit tillräckligt stor inträder ett i viss mån motsatt förhållande. På grund av uttröttningen och den ständiga splittrade uppmärksamheten får den allmänna retningströskeln sådan höjd att inga signaler med normal styrka når fram till hundens medvetande. Emellanåt inträder rena stresstillstånd som kan medföra kollaps. Det senare får nog ändå betraktas som ganska sällan förekommande.

 

141.  I sammanhangen förtjänar att påminnas om den risk som finns med alla instängda hundar (även vissa andra djur), som icke får tillfälle på ett naturligt sätt att tillfredställa sitt rörelsebehov varvid s.k. buridioti kan uppträda. Med detta uttryck menas att hunden utför meningslösa stereotypa handlingar, som troligen till sitt ursprung är att hänföra till s.k. tomgångshandlingar. Dessa handlingar blir efter hand inlärda och tillslut företes alla tecken på vanemässiga tvångshandlingar. Botemedlet är naturlig uttröttning genom fysiskt arbete i form av tillräcklig rastning under uppehållsperioder i dressyren

Erfarenhetsmässigt vet man att de mycket livliga hundarna – och framför allt de rastlösa – lättare förfaller till icke naturliga livsyttringar, om den inneboende energin icke laddas ur på ett naturligt sätt.

 

Prov – temperament

142.  Några egentliga specialprov för kontroll av temperamentsläget finns icke. Detta behövs inte heller. En vaken iakttagare finner så många tillfällen under andra prov och under den dagliga samvaron, att det räcker fuller väl för bedömning av temperamentet.

 

143.  För att man skall ha möjlighet att bedöma hunds anpassningsförmåga till nya miljöer, fordras att man ger sig tid att studera hunden från och med ankomsten till den nya platsen och några dagar framåt. Vad som framför allt skall studeras är hur hunden finner sig tillrätta i den nya bostaden och till den rådande dygnsrutinen och hur den accepterar de nya människor den kommer i kontakt med, framför allt sin (-a) förare. Man brukar räkna att en hund med god anpassningsförmåga räcker tre dygn till för att den skall ha accepterat den nya miljön på ett godtagbart sätt. Naturligtvis är denna tidsangivelse endast en tumregel och någon dags längre anpassningstid behöver inte betyda ett dåligt temperament. För vissa hundar kan anpassningstiden utsträckas ända upp till omkring två veckor. Sådana hundar förtjänar extra uppmärksamhet från bedömaren för att få klarlagt att icke extra ordinära förhållanden har orsakat det negativa resultatet, t e sjukdom eller inträffad speciell händelse som kvarlämnat starkt olustintryck.

 

144.  Det är svårt att ge några odiskutabla hållpunkter för när anpassning skall anses vara klar. Man kan inte komma ifrån att varje individ är ett fall för sig. Tidigare erfarenheter, som kanske stabiliserat sig som inrotade vanor, är olika, och där för är, utan hänsyn till det medfödda temperamentsanlaget, utgångsläget vid ankomsten till den nya platsen också olika. I stort sett kan man nog säga, att ju tidigare hunden visar ett beteendemönster liknade det huvudparten av de hundar, som varit lägre tid i hundgården, visar desto bättre är anpassningsförmåga och därmed temperamentet.

Detaljer man bör titta på är bl. a när hunden börjar visa normal matlust, när den visar naturligt intresse för (nyfikenhet på) det som händer runt omkring, utan den för den oanpassade hunden naturliga misstänksamheten, när den visa igenkännande- och glädjeattityd då föraren närmar sig eller när den accepterad avsedd viloplats.

Det resonemang som förts här ovan har hela tiden avsett anpassning till ny bostadsmiljö och där förekommande främmande människor, och då hunden icke har någon gammalt eller vant att ty sig till som hjälp vid anpassningen. Det är givet, att en hund snabbare godtar en ny miljö i stort om den har sedan länge kända föraren (husse) med sig. Detta gäller speciellt boplatsen och rutinerna där. Däremot kan den väl kände förarens närvaro emellanåt fördröja accepterandet av okända människor. Detta förhållande varierar dock i hög grad från hund till hund och är i stort avhängigt bl. a hundens anlag för tillgänglighet eller för reservation. I detta sammanhang får man ej heller glömma den stora betydelsen vana vid byte av miljön har för anpassningen. Det är ju så att vana vid att ofta byta bostadsmiljö slutligen påverkar hunden så att den känner sig hemma praktiskt taget överallt där någonting finns som påminner om tidigare invant – och det finns alltid för den resvane. För arméns unga stamhundar, som inkallas för testning föreligger ingen risk att de fått resvana, även om en och annan skulle ha bytt fodervärd någon gång under utackorderingstiden. Över huvud taget föreligger den risken knappast om testhundens levnadsålder är mindre än två år.

 

145.  Hundens uppmärksamhetsgrad studeras även vid alla tillfällen då man har hunden under uppsikt. Alltid händer det någonting i omgivningen som bör ha betydelse för hunden, och alltså utlösa någon form av reaktion (markering). Det kan vara ljud, lukter, rörelser som drar hundens intresse för sig. Även om uppehållsplatsen är vald att undvika icke kontrollerbara störningar, går det aldrig att helt undvika dem. Det är mycket viktigt att testledaren själv är pigg och beredd så att han upptäcker alla hundens reaktioner och kan bedöma verkande retningars styrka och slag samt om möjligt hur lång tid det tar för hunden att upptäcka miljöförändring av sådan art och styrka att den borde bli upptäckt. Likaså bör hundens förmåga att lösgöra sig från en retning kontrolleras.

 

146.   Jämsides med studier av hundens attityder också hans sätt att röra sig vid olika tillfällen. Detta för att man även i det hänseendet skall få en allmän uppfattning av livlighetsgraden. Samtidigt studeras givetvis eventuella tendenser till impulsivitet och/eller rastlöshet. Det kan tycka att dessa beteendeyttringar inte borde ha så stor betydelse att de förtjänar att antecknas i ett testprotokoll men så är inte fallet. En mycket impulsiv hund – som snabbstartar åt olika håll allt efter stundens ingivelse – är till exempel livsfarlig i ett minfält och detsamma gäller den rastlösa hunden, som nästa aldrig utan yttre tvång kan vara helt stilla. Vid bedömningen måste hänsyn tas till om hunden före testning fått tillfälle att på ett naturligt sätt göra sig av med ev. överskottsenergi.

 

Särskilt prov – temperament

147.  Det s.k. skrammelprovet – plåteffekter som får rulla utför ett lutande plan, helst en trappa, just när hunden passerat vid sidan av planets nedersta del – avser, förutom extra kontroll av nerver och dådkraft, att kolla hundens uppmärksamhet för ljud och speciell hotkaraktär och snabbhet i undanvikningsreflexen samt uppträdandet efter undanspringningen. Snabbheten i reaktionen är, om den inte är intränad, utan tvivel temperamentsberoende. Ju livligare temperament desto snabbare reaktion och tvärt om.

Provet bör helst utföras utomhus då det är ganska platskrävande. Finns inte lämplig rullbana tillgänglig är det lätt att ordna provisoriskt med hjälp av några brädor. Anordningen som förhindrar att använd materiel rullar över någon kant och faller på föraren eller hund måste finnas. Givetvis kan man åstadkomma tillräckligt buller genom att släppa plåt i marken eller slå på den men provet ger bättre resultat om skramlet liksom startas bakom hunden och sedan accelererar mot denne (förföljning).

 

148. För att undvika att hundens förhandsinriktas mot provstället bör den inte ges tillfälle att iakttaga när personal som skall medverka vid provet intar sina platser.

I utgångsläget befinner sig föraren och hund mellan femtio och hundra meter från provstället och startar därifrån på order av provledaren. Anmarschen skall ske i lugn takt och helst med hunden framför föraren i koppel eller lina. Det är fördelaktigt om marschvägen går parallellt och ganska tätt intill en husvägg, buskridå eller på väg eller stig, som leder hunden rätt utan alltför många ingripanden från föraren. Föraren får inte under förflyttningen stimulera hunden till ökad uppmärksamhet. Ekipaget skall passera tätt intill vid sidan om rullbanans nedre del under fortsatt marsch framåt.

 

149.  Skramlet utlöses på signal från provledaren när hunden har kommit förbi rullbanan (trappan) och har baken vänd mot den. Avser provet endast uppmärksamhet och reaktionssnabbhet är det lämpligast att skramlet startas medelst lina eller annan liknande metod. Avser provet däremot även kontroll av nervositets och/eller rädslereaktions storlek och varaktighet, är det bäst att utlösningen sker av en medhjälpare som ligger dold bakom skrammeleffekterna och som ligger kvar där tills provledaren avbryter. Beroende av provledarens iakttagelser under provets första del och vad han mera önskar se, meddelar han hundföraren hur denne skall fortsätta. Som regel blir fortsättningen att hunden stimuleras att söka sig upp för rullbanan, förbi eller mellan det nedrullade materielen. Härvid studeras eventuella nervositets- eller rädsla symtom liksom även uppträdandet då hunden når fram till den lugn liggande medhjälparen.

 

Bild 14 – Exempel på anordningar för det s.k. skrammelprovet.

 

150.  Under provets första del konstaterar provledaren, dels när hunden först uppmärksammar att någonting händer bakom den, dels hur snabbt undanspringningsreaktionen kommer och på vilket sätt. Härvid skall också uppmärksammas om hunden gör undanmanövern åt rätt håll (om den lokaliserat störningen rätt).

En uppmärksam hund bör uppmärksamma störningen praktiskt taget i samma ögonblick som den börjar, även om hunden kan vara distraherad av något annat sinnesintryck. Undanmanövern skall utföras snabbt men distinkt och efterföljas av vändning mot störningskällan. Detta bör ske efter bara några meters förflyttning. Blir undanmanövern lång och obalanserad (panikartad) kan man misstänka nervös påverkan och mer än normal rädsla. För att detta skall kunna bedöma måste föraren hantera lina så att inte hunden stoppas i förtid, utan att den åtminstone får chansen att själv stanna upp inom linlängdshåll.

 

Bild 15 – Hund gör snabb undanmanöver för det förföljande skramlet.

 

Bedömning – temperament

151.  Ovan beskrivna, för en livlig hunds normala reaktionssätt används som värdenorm vid bedömning av andra sätt att reagera vid provet. För mycket livliga och impulsiva hundar blir reaktionen oftast mycket snabb och undanspringningssträckan ganska lång, men man kan ändå inte spåra obalans i reaktionen och eventuell upphetsning bör snabbt klinga av. Från den flegmatiska hunden kan man vänta sig senare och långsammare reaktion.

 

152.  Med ledning av gjorda bedömanden av anpassningsförmåga, allmän uppmärksamhet, förelsesätt och reaktionssnabbhet klassificeras och värderas hunden enligt tabell VI.

Resultatet bokförs tills vidare som preliminärt.

 

Åter HundI Innehållsförteckning